Ensam i världen, inte ens världens starkaste björn

Ibland kollar jag i tidningshyllorna för att se ungefär vad som finns. Hur målgruppen ser ut i min verklighet och så. Vad för serier som ges ut. Vad kidsen läser. För det mesta gör de mig ledsen, arg eller nedstämd. Köphets, könsstereotyper, skvaller, och massproducerat mjölkande bjäfs på storgrejer för barn. Så har det varit så länge jag minns. Den enda tidningen som alltid gjort mig glad har varit Bamse - världens starkaste björn.

Jag och Mark växte upp med att pappa läste Bamse för oss. Jag tror dock att Emin var den enda av oss(syskonen) som fick en prenumeration. Man blev alltid glad av serierna då de handlade om att hjälpas åt och vara snälla och solidariska med varandra. Bamse tyckte inte om att slåss, men han tvekade aldrig att hjälpa de utsatta. Det målades ej heller upp som en kamp mellan de goda och onda, de elaka ska man inte vara elak mot, de ska man vara extra snäll mot. Alla historier slutade inte puttenuttigt, alla fick inte allt de bad om. Bamses fabeldjursvärld var så mycket fantasi men samtidigt så fruktansvärt verkligt.

Rune Andréasson försökte då och då ta upp viktiga ämnen. Jag kommer ihåg när jag läste "Bamse och Kalle Svartskalle". Det var ett sammarbete med Statens Invandrarverk. Och visst, den har sina brister. Kalle blir mobbad för att han har svarta piggar på huvudet, inte för att han bryter eller är kulturellt annorlunda eller så. Kalle återkommer inte heller senare i serien. MEN det var ett aktuellt ämne som träffade rätt pga detta. Svartskalle var ett skällsord när jag var liten. Och jag minns hur klasskamrater skärpte sig av det här.

Att Bamse-serierna tar upp aktuella och svåra ämnen i sin söta värld är något som, såvitt jag förstått, de inte upphört med. Som sagt, jag blir glad av deras omslag. Men jag har inte läst så mycket på ett bra tag.

Sen fick jag höra om "Bamse, Mim och Meles", en ny serie i sammarbete med Migrationsverket. Den handlar om två familjer som söker asyl. Den ena beviljas, den andra får avslag. Jag har inte fått tag på eller läst den fullständiga serien, bara sett jäkligt många serierutor och läst, direktcitat:

kaninfamiljen som får uppehållstillstånd eftersom deras land blivit invaderat av krokodiler och grävlingfamiljen som får avslag på sin asylansökan eftersom de ”bara” är en utsatt minoritet.

När sedan grävlingsfamiljen fått avslag och skickas hem verkar allt frid och fröjd i hemlandet, de tas emot av släkten, får direkt jobb, och snälla Migrationsverket hjälper dem till flygplatsen inför det.

Jag försöker förstå hur de tänkte när de gjorde den här serien.
Jag förstår att det inte får bli, för att citera Vargen: för hemskt. Jag förstår att de inte vill att barnen ska bli ledsna över att Meles måste skickas hem, och att de därav kanske vill få det att verka som att det inte är så farligt ändå. Jag förstår att allt måste vara trevligt.

Men serien ifråga är till för att förklara Asyl för barn, och varför då inte även dra in vad som brukar hända efter avslag? Varför inte visa hur grävlingfamiljen vill gömma sig eller försöka med ett annat land? Varför skönmåla och släta över och sudda ut? Varför inte vara ärlig med att asyl är allvarligt? Bamse förr kunde göra det.

Mats Jonsson beskrev det som att de svek Bamses arv.

Och jag håller med om att det mest fruktansvärda är rutan då Meles ber Bamse om hjälp och Bamse säger att han inget kan göra. Den gamle Bamse skulle inte heller slåss, men jag har svårt att tro att han inte skulle försöka ifrågasätta beslutet, konfrontera migrationsverket, prata med familjen, kanske t o m ordna ett protesttåg.

Varför säger Bamse att han inte kan göra något?
Jag vill leta upp Bamse och invandrare-kurrarna, han gjorde något annat där.