Kristiina Kolehmainen
Mitt allra första intryck av Kristiina var att jag var lite rädd för henne.
Jag var ung och höll just på att upptäcka hela den magiska och skrämmande värld som var SerieSverige. Och jag var rädd för alla som jag redan då upplevde som giganter. Rädd att de inte skulle acceptera en, att man var för dålig eller något. Att man helt enkelt inte skulle platsa.
Men såfort man arbetat med Kristiina lade man snabbt märket till att denna rädsla var helt obefogad. Hon fick en direkt att känna sig inkluderad. Och när man mötte henne för en grej, fick man snabbt mycket mer. Hon var en gigant som inte gav lillfingret utan hela famnen. Så otroligt engagerad och kärleksfull.
Nu är det April och Small Press Expo närmar sig. Min kropp har sedan några veckor tillbaka dragit på sig alla stressymptom den gör vid den här tiden på året. Det är någon slags kollektiv stress som jag delar med väldigt många kollegor inför Sveriges största serieevent. Men hur mycket man än stressade och hur hårt man än jobbade, kändes det alltid som att Kristiina jobbade hårdare.
En sak som jag faktiskt verkligen såg fram emot med årets Seriefestival var att se Kristiina le. I mina förhopningar om hur festivalen skulle bli var det med en vision om hur Kristiina står och myser nöjt. Och stolt. För jag undrar om den här självklara delen hade funnits och varit så stor som den faktiskt börjar bli, utan henne. Hon var en av de som visade mig att man inte behöver vara rädd. Att man kan göra allt. Att allt bara blir större, bättre och mer fantastiskt.
Åsa Ekström skrev "Vila i frid, Kristiina. Tack för allt du gjorde för svenska serier, och framför allt serietecknare. Du lämnar ett sånt tomrum, vad ska vi göra utan dig? Vi är alla plötsligt barn utan mamma..." och jag håller med.
Jag har svårt att koppla att jag inte kommer få se Kristiina le under seriefestivalen. Att det inte kommer hända.
Men jag känner fortfarande en stark vilja att göra henne stolt.
Och en viss ånger att jag inte hann tacka henne mer än jag gjorde.
Jag hoppas att hon visste hur mycket hon betydde för oss.
Andra som skriver:
Serieteket
Ola Skogäng
Staffars Serier
Knut Larsson
Actua Bd
Jag var ung och höll just på att upptäcka hela den magiska och skrämmande värld som var SerieSverige. Och jag var rädd för alla som jag redan då upplevde som giganter. Rädd att de inte skulle acceptera en, att man var för dålig eller något. Att man helt enkelt inte skulle platsa.
Men såfort man arbetat med Kristiina lade man snabbt märket till att denna rädsla var helt obefogad. Hon fick en direkt att känna sig inkluderad. Och när man mötte henne för en grej, fick man snabbt mycket mer. Hon var en gigant som inte gav lillfingret utan hela famnen. Så otroligt engagerad och kärleksfull.
Nu är det April och Small Press Expo närmar sig. Min kropp har sedan några veckor tillbaka dragit på sig alla stressymptom den gör vid den här tiden på året. Det är någon slags kollektiv stress som jag delar med väldigt många kollegor inför Sveriges största serieevent. Men hur mycket man än stressade och hur hårt man än jobbade, kändes det alltid som att Kristiina jobbade hårdare.
Åsa Ekström skrev "Vila i frid, Kristiina. Tack för allt du gjorde för svenska serier, och framför allt serietecknare. Du lämnar ett sånt tomrum, vad ska vi göra utan dig? Vi är alla plötsligt barn utan mamma..." och jag håller med.
Jag har svårt att koppla att jag inte kommer få se Kristiina le under seriefestivalen. Att det inte kommer hända.
Men jag känner fortfarande en stark vilja att göra henne stolt.
Och en viss ånger att jag inte hann tacka henne mer än jag gjorde.
Jag hoppas att hon visste hur mycket hon betydde för oss.
Andra som skriver:
Serieteket
Ola Skogäng
Staffars Serier
Knut Larsson
Actua Bd
Mycket fint skrivet, Stef! Jag känner i hög grad likadant.
SvaraRadera