Paradise Lost

Utanför min ateljé i Hofors. Foto © Lisa Medin

När jag var 12 år läste jag på internet om en serietecknarskola. Serietecknarskolan i Hofors. Några i den dåvarande klassen hade länkat deras hemsida full med elevserier. Jag läste om ämnen som var för mig helt förtrollande. Det var två år sedan jag bestämt mig för att bli serietecknare och de kommande sju åren skulle bara tillbringas med att rita massvis med serier och längta längta längta. När jag tog studenten hade Serietecknarskolan blivit en del av Högskolan i Gävle. Det fanns alltså ett program, och det var det enda jag sökte.

Serie- och Bildberättarprogrammet. Vi var 180 sökande, typ 80 som fick komma på intervju, och ett tjugotal som kom in på utbildningen. Det blev två fantastiska år, med rejäla ljusbord, flytande tusch, en resa till Bryssel, mina första Small Press Expon, CSN och serier serier serier. Och klasskamraterna. Jag kämpade fortfarande enormt med mig själv men kom till en värld där alla var underdogs och ingen behövde spela. För vi hade en passion som band oss samman.

Och efter att ha gått där var det en hel massa med folk som plötsligt på ren automatik var mina vänner. Någon slags lumparblick eller något. Man kunde mötas på mässor och fester och konstatera att "vi har båda varit där". Jag vet inte om det är så för alla, eller bara en enkel isbrytare för mig. Men varje gång jag mött någon som gått samma utbildning har en viss del av osäkerheten när man möter någon för första gången plötsligt varit borta.

Så var det även med Linus. Men han kom från en annan variant av min skola. För honom var det Gävle som gällde, och inte Hofors, som han aldrig satt sin fot i. Utbildningen hade flyttat, det var nya lokaler. Jag hade läst om dem i ett bildreportage som Efraim Ramsén(också gammal HiG:are från annan generation än mig) gjort någon gång. Jag hade varit i högskolans Gävle-lokaler, men aldrig i det som sedan blivit Serie- och Bildberättarprogrammet.

Men jag ville dit. Jag ville se hur de hade det. Hur det var med Comic Royale, hur det var med eleverna, hur det var med serietecknarna.Vi hade snackat mycket om att åka tillbaka. Men resor kostar ju alltid en massa. Sen kom vi på att Sveriges kollektiva trafik tyvärr är så pass dyr att det lönar sig att vara miljöovänlig. Så jag högg tag i Efraim på facebook:

En bonus var att flera gamla elever som hörde om vår resa också beslöt sig att återvända till stan samma datum. Folk valfärdade från Norrköping, Uppsala, Göteborg. Majoriteten från tiden efter skolan flyttat till Gävle, så jag skulle alltså möta många nya ansikten. 

Lördag morgon lämnade vi Stockholm. Fem kollegor och vänner i en bil.

haha, Ghibli-bilen. VtH: Olov Redmalm, Linus Remahl, Jag, Efraim Ramsén och Elena Serrander.

 Resan avnjöts med kaffe och choklad. Samtal ringdes till vänner vi skulle möta, instagrambilder lades upp, twitterstatusar skrevs. Vi åkte längst bekanta vägar och konstaterade hur glada de gjorde oss allihopa. Efraim hade tagit det fantastiska initiativet att skapa en gemensam spellista på spotify. Veckan innan hade alla lagt till lite olika låtar som nu var vårt soundtrack hela vägen.
Samtidigt som vi började rulla in i staden slog detta musikstycke igång, och vi kom upp framför Högskolan i Gävle ca 01:45 (Jo, det är sant! Som om stämningen inte var magisk redan innan?!)

En drog fram sitt gamla kort, drog det i låset, och dörrarna var öppna.

Faktum är att det var mycket precis som jag hoppades att det skulle se ut innan jag började där. Datasalen var rymlig och med stora Mac-datorer. Det var inte ett utan tre klassrum med ljusbord. Allt sammanbundet av en korridor med bokhyllor, arkivsamlare, tavlor och läshörnor. Väggarna, borden, och alla uttrymmen som gick var fyllda av teckningar, affischer, scheman och klotter. I ett rum hade någon saknat en tv och således byggt en i kartong. Jag blev väldigt rörd av alla anteckningar och spår av alla som satt och suttit där. Det var väldigt konfunderande att Yaranaika-mannen fanns bland dem, då han en gång satt bland mina klasskamraters platser i Hofors.

Whiteboardtavlorna var fyllda av teckningar. Veckans tema var döden. Det syntes att Oktober precis var slut. Flera av de lokala tecknarna hade varit på halloween-fest kvällen innan. Fredrik Ämting kom iklädd mask och slängkappa.

Något helt absurt var att jag uppenbarligen hade en namne där också!

Jag är då Sveriges arrogantaste serietecknare. Men jag tror det blev bättre stämning efter att vi kollat på Motorcity i datasalen. Det sista jag konstaterade med henne innan vi lämnade Gävle var att hon var kortare än mig, yngre än mig, gladare än mig, och sötare än mig. Då fnissade hon så rart.

En lunchbuffé intogs där jag hamnade vid samma bord som Elias Olsson. Han fick mig att skratta så att jag kräktes. Det har bara hänt mig en gång tidigare. Samma stad men fem år tidigare. Minns du det, Lisa?

Vi delade upp oss, halva gruppen vandrade genom staden, men halvan jag hängde på drog tillbaka till HiG och tecknade. Jag satt vid samma slags ljusbord som jag arbetade vid när jag lärde mig skraffera. De stora, välkomnande, ställbara. Jag blev dragen till datasalen där Mirjam introducerade mig för en tecknad tvserie med för lite uppmärksamhet. Någon anslöt sig med chips.

Det var många nya människor runt mig, men jag gick längst samma kanaler och genom samma portar. Över samma gator och förbi samma hus. Och det beständiga var den trygghet jag alltid känt när jag varit där. Att vara i ett slags limbo mellan därifrån en kom och dit en är påväg. Och precis som varje gång jag varit där, visste jag på något sätt, att jag var bland vänner.

Emelie Sandström öppnade så vi fick komma in till IDKA Kulturkiosken efter öppettiderna och se hennes och Rebecca Lindsmyrs utställning "SÅ JÄVLA FIN" som i huvudsak handlade om duktig flicka-syndromet, och jävlar vad den berörde. Den glada stämningen liksom tystnade lite. Flera försökte skämta lite men skämten dog på mitten. Tror alla kände igen någon, eller sig själva, lite.

Kvällen avslutades med en fest i ett seriekollektiv fyllt med coola grejer. Jag och Linus tjatade fram stora a3-papper och fick igång alla som satt vid något bord att rita. Kaffe gjordes via tryck-kokare, det var en flamingo på balkongen och dinosarier i vardagsrummet.

 Vår fantastiska värd Gustav var då tecknaren bakom den där läskiga HiG-masken som brukar bäras runt på Stockholms Internationella Seriefestival. Det är ett tecken för jätteroligt festfolk. Om ni ser någon med en sådan mask, bli vän med denne för hen är awesome!

Vi fick skjuts en bit och vandrade sen vid Sätras bekanta vägar för att finna vår plats att sova.

Tack till Ämting, Santiago och Latte, för att jag, Linus och Mirjam fick slagga i er crib.
Tack till Efraim och Elena som körde bilen och gjorde allt möjligt.
Tack för alla som kom. Vänner gamla såsom nya.

Jag vet inte vad för allmänintresse detta inlägg kan ha. Det kanske är därför jag dröjt så länge med att posta det. (Jag har haft svårighet att lägga ut personliga grejer de senaste månaderna) Det är en berättelse om en spontan och helt magisk resa. Om en helg fylld av vänner, de flesta människor som jag aldrig hängt med sådär förut.

Men det är sånt som öppnar upp äventyren. Något gemensamt. En stad vi kanske aldrig skulle varit i, en kväll som aldrig skulle hänt. Om det inte vore för en gemensam utbildning helt olika årgångar.

Den har ändrat sig så mycket sen jag gick där. Det den var för mig en första chans att göra allt jag drömt om. Jag tyckte att jag gav allt, men att jag borde gett så mycket mer. Den känslan verkar ha präglat fler av årgångerna efter. Runt Linus tid hamnade elever på sjukhus med skadade handleder eller kroppar som kollapsade. Då hade de förlängt utbildningen till 2,5 år, och tiden räckte ändå inte till. Det är därför de har 16timmarsserier(uppdelade på två dagar) och inte 24timmars. Det och många andra restriktioner sätts in för att förhindra de här tecknarna från att arbeta ihjäl sig. Ändå har jag och de jag mött svårt att visa upp sina alster därifrån. Vi jobbade hårt men räckte inte till. Men vi fick något på köpet.

Det händer att jag möter tecknare som lägger in, lite skamset, att de inte har någon serieutbildning. Nu menar jag absolut inte att förmindska de tre år av studier jag faktiskt tagit, men man behöver inte gå den vägen för att bli serietecknare.(min första publicering skedde när jag tog studenten) Jag har aldrig stött på tecknarjobb som haft tecknar-utbildningskrav. Och tecknarutbildning är heller ingen garanti för tecknarjobb.

Men det min tecknarutbildning gav mig var en samlingsplats. Den lät mig kämpa, skratta, gå på spökjakter och grilla med människor som lärde mig mycket och som senare skulle bli mina kollegor. Den gav mig en gemenskap som aldrig riktigt slutar någonstans. Den gav mig år då jag bara tecknade. Något jag, då jag inte jobbar heltid med detta, inte kunnat få senare.

Om du läser detta och funderar på en Serie- och Bildberättarutbildning, det är dags att söka nu. Den vid Högskolan i Gävle finns fortfarande, den tog bara en paus förra året. Men det finns även två utbildningar på Kvarnby Folkhögskola(den ena har jag också gått, och det var också magiskt) samt några kurser som verkar intressanta vid Malmö Högskola.

Oavsett vad, fortsätt möta nya kollegor. Fortsätt möta nya vänner. Fortsätt utmana och förbättra ditt tecknande genom de studier du hittar(alla studier behöver inte en skola, bara en sak som kroki eller prova nya material är en studie). Underskatta inte alla medel du kan ta för att bli bättre.

Rock on forever.