hellove - Stef Gaines

Mitt allra första intryck av Kristiina var att jag var lite rädd för henne. Jag var ung och höll just på att upptäcka hela den magiska och skrämmande värld som var SerieSverige. Och jag var rädd för alla som jag redan då upplevde som giganter. Rädd att de inte skulle acceptera en, att man var för dålig eller något. Att man helt enkelt inte skulle platsa. Men såfort man arbetat med Kristiina lade man snabbt märket till att denna rädsla var helt obefogad. Hon fick en direkt att känna sig inkluderad. Och när man mötte henne för en grej, fick man snabbt mycket mer. Hon var en gigant som inte gav lillfingret utan hela famnen. Så otroligt engagerad och kärleksfull. Nu är det April och Small Press Expo närmar sig. Min kropp har sedan några veckor tillbaka dragit på sig alla stressymptom den gör vid den här tiden på året. Det är någon slags kollektiv stress som jag delar med väldigt många kollegor inför Sveriges största serieevent. Men hur mycket man än stressade och hur hårt man än jobb...

Förra året hade ovanligt mycket relationsdraman. Och även händelser som dessa. Det blev en del historier som nog kommer med i nästa bok. De flesta driver mest om hur inkapabel jag är på att ragga, eller på att se när någon är intresserad av mig. Den här... ja, jag har fortfarande lite dåligt samvete. Men uppenbarligen inte tillräckligt för att inte kunna rita den!

Ibland kommer moment, blickar, rörelser, som man bara vill frysa. Eller typ, bara en känsla man får från ett ögonblick som sen blir en bild i ens huvud och vägrar gå tills man tecknat ner det. Som när två människor som älskar varandra men inte bor i samma stad pga arbeten, ett kort ögonblick avbruts från allt annat pga hur mycket de vill vara tillsammans.

Idag traskade jag och Lisa förbi Ateljé K2 på vägen till Ateljé Otecknad, och där ute stod Fabian och lastade in senaste numret av UTOPI. Så vi hjälpte till att bära in dem och fick varsin kopp kaffe som tack! =) Foto av Fabian Göransson.

Förra veckan hittade jag en ny vårjacka (i min storlek) i vårt magiska soprum. Den vart helt jäkla idealisk att cykla i. Eller att ha på sig och se söt ut i bara. Fast imorse drog en snöstorm över Stockholm. Då passade den inte fullt lika bra. För övrigt har jag kommit fram till att jag INTE tänker sätta ihop en uppföljare till " Fullkomligt Normal " till Stockholms Internationella Seriefestival. Jag har ett hundratal nya sidor som material, men jag kommer inte palla med hela proceduren att välja ut, fråga folk om lov, sätta ihop, fixa med de nya porträtten, fixa med tryckeri etc. i tid. Så den får vänta. Jag tror att titeln blir typ " Kan man ha det såhär bra?! - nu med extra mycket kärleksångest! " Kanske. Haha. Men som sagt. Inte till årets Seriefestival. Där blir det bara Fullkomligt Normal , Anima #7, och Snö, vitt som papper .

...sen gjorde jag om det någon natt senare...

För tre veckor sedan skämde jag bort mig själv med en liten resa söderut. Dvs, jag hängde med Jacob ner till Göteborg . Han var förbi Stockholm för någon spelgrej (han är indiespelmakare eller något, vad fan bryr jag mig?) men jag knegade då, så vi hann inte ses. Men hm, jag var ledig några dagar efter det, så jag hängde med honom när han åkte hem igen. Ack denna hamnstad, den var kul att återse även vid ett annat läge än Bok- och Biblioteksmässan. Hah! En kväll var vi och skulle köpa krubb på en pizzeria då Johan Wanloo rusade in. Han var påväg hem och kände igen mig genom fönstret. Han var rätt ställd över att se mig där vid fel tid på året =D Jag satt och jobbade en hel dag på Serieateljén. Så sjukt inspirerande och kul, det gör jag gärna om! Annars hängde jag mest med Jacob, jag introducerade honom till Café Tintin! (jag vet att de bytt namn, men jag bryr mig inte, de kommer alltid vara Tintin för mig) och han introducerade mig för... Foton av Jacob ...

Så jag återvände tillslut till ateljén för att ta en titt på Anima 7. Jag vill ha klart numret för att kunna sälja det på Stockholms Internationella Seriefestival. Så efter att ha räknat på det kom jag fram till att jag måste tuscha tre sidor per dag. Min reaktion var typ såhär: Men! Jag är också skadad av manga, framförallt Bakuman. Och jag tecknade som fan förra året. Kanske HAR jag blivit snabbare? Man ska ju inte ropa nej förrän man ramlat ner i bäcken. Så jag satte igång. Aaah du heliga ljusbordsljus! Absorbera mig in till tuschnirvana! Och... vid dagens slut. Ja, se på fan! YEAH!! haha ordvits Då gäller det bara att hålla upp den takten!! jag har såklart redan halkat efter men äääh det löser sig nog!

För någon sommar sedan skulle jag och några andra tecknare battla mot några serietecknare från Danmark. Så vi satt och snackade innan/efter (minns ej) och körde den vanliga jargongen. " Jaha, så vad föredrar du att teckna? Jobbar du hemifrån eller sitter du i en ateljé? Går du runt på det? " etc. och plötsligt kom det ett " ja, vi försöker få de kvinnliga illustratörerna att rita serier också, det är ju så roligt när tjejer också ritar serier " Jag antar att det var menat i god ton och jag är ju för kvotering, men plötsligt blev jag medveten om varför han sa det till mig. Vilket gjorde mig helt paff. Det slog mig att jag faktiskt var den enda kvinnliga serietecknaren i sällskapet. Detta är dock något jag sällan upplever. Nu säger jag inte att Sverige är världens mest jämställda land (hoppas inte) men jag har väldigt många kollegor med samma kön som mig. Det var säkert annorlunda förut, men som del av branschen idag har jag lättare att räkna upp en rad grymma kv...

Men usch vad jag halkat efter med bloggandet! Här är en bild från det jag jobbar med just nu bara för att visa att jag faktiskt gör något.