torsdag 23 oktober 2014

Tipstorsdag: Honung med Klöver


Honey & Clover
Släpptes på dvd 2009
Den här började jag läsa som manga för en herrans massa år sedan när jag själv studerade bildkonst. Men jag läste aldrig klart den och kollade animen först sommaren 2013. Tipsad av Linus.

Handlingen kretsar kring ett gäng vänner som går på samma konstskola.

Takemoto är 19 år och typ vår hjälte
han bor i samma studentkorridor som
Morita: 24 år, helt oberäkerlig och galen, ett geni rent konstnärsmässigt, men kan inte hålla skolans deadlines och går därav om år efter år.
Samt Mayama. 22 år gammal och den mest ansvarstagande och vuxna i trion. Han är den som bygger en utomhusdusch då huset saknar badrum. Han är även den ende av dem som skaffat kupévärmare och aircondition, vilket gör att de andra två ofta också sover i hans rum.

I vänskapskretsen finns även Yamada. Hon är sjukt skicklig på keramik och drejning, samt bestämd och ståtlig. Hon har en hel fanklubb som refererar till henne som "Järndamen" och många manliga bekanta som alla är kära i henne. Men hon är motvilligt djupt förälskad i Mayama. Hela tiden med viljan att vara honom nära men utan att tränga honom. Hennes kärlek är obesvarad, Mayama ser henne som en väldigt kär vän. Men den som får honom att släppa allt är hans arbetsgivare Rika. Och Rika vet om att han älskar henne, men hon befinner sig i en sorgebearbetningsprocess där hon bara kan såra honom som svar.

Serien börjar med att Hagu, en 18-årig flicka som ser ut att vara 12, tas in som student av hennes kusin Shujin(lärare på skolan). Hagu är extremt blyg och tillbakadragen, men också en kritikerälskad konstnär. Både Takemoto och Morita blir förälskade i Hagu. Takemoto stänger dock in sina känslor och fokuserar på att bli hennes vän, medan Morita uppvaktar henne på extremt konstiga sätt hon inte riktigt vet hur hon ska ta.

Då det rör sig om en josei-serie kretsar en hel del kring romantik, men majoriteten av handlingen rör individens utveckling. Att komma till slutet av sina studier och försöka finna vem en är och vad en ska göra av sitt liv. De som kämpar, de som inte kan fullfölja, och när allt slits ifrån en, vad gör en då?

Dock vill jag nämna romanserna då den tar en annan vinkel än den jag är van vid att se i manga. Alla karaktärerna i serien blir djupt förälskade, men av olika anledningar kan INGEN av relationerna fungera. Om det är obesvarad kärlek, om det är en kärlek som den som känner den inte kan ge uttryck för, eller om det finns andra emotionella ärr som bara gör att det inte går. Och här är grejen: känslorna omnämns inte som misslyckade för den delen. Gränser respekteras, lägen accepteras. Syftet med känslorna är inte att få en annan människa, utan snarare på hur mycket man kan tycka om någon.

Men fan vad ont det gör...



Efter första halvan av första säsongen inser Takemoto att Morita är något av hans rival i kärleken till Hagu. Och Takemoto får tydligt ont när han ser hur det går bra för Morita att närma sig henne. MEN Takemoto är fortfarande Moritas och Hagus vän, och alla hans ageranden går utefter det. Och den mest romantiserande och uppmuntrande kärleken är den då man vill sin älskade väl, även om det innebär att man inte får vara med henom.

Berättandet är väldigt sävligt. Så början av säsong ett är väldigt lätt att hoppa av. Men så fort man kommer förbi den startsträckan blir den rysligt jävla bra. Sedan är säsong två lite som säsong två i Twin Peaks. Inte riktigt alls lika bra, nya karaktärer man inte bryr sig om lika mycket, men vissa delar som fortfarande är riktigt bra och får en att vilja se mer. Sen har den nog ett av de bästa slut jag någonsin sett i en anime. Den sista scenen är helt sjukt jävla stark, men hade inte varit det om man inte sett allt innan som leder till den.

Jag vill få alla jag pratat om olycklig kärlek med att se den här animen. Den gör sjukt jävla ont på sina håll och allt går smärtsamt långsamt. Men den handlar också om att följa sina drömmar, om att inte veta vad man ska göra av sitt liv, om att söka en mening. Och det är ett rart gäng med en trevlig och jobbig gemenskap jag känner igen från vänner jag haft och har.

Om fler sett den till sitt slut diskuterar jag den gärna! Det är det enda riktigt frustrerande med den, att majoriteten av min vänskapskrets inte sett samma sak och vi kan inte prata förrän de gör det.

Varför ska man se animen och inte läsa mangan?
Det har jag faktiskt inga argument för. Jag tyckte mycket om det jag läste av mangan. Chika Umino har en väldigt mysig berättar- och tecknarstil och färgbilderna hon gör är jättevackra.
Animen ackompanjeras av ett väldigt mysigt soundtrack och är väldigt behaglig att följa.

torsdag 16 oktober 2014

Tipstorsdag: Jättarna kommer!


Shingeki no Kyojin / Jättarna kommer
Titeln översätts ofta som "Attack on Titan" då den japanska titeln både kan läsas som "Vi attackerar jättarna" och "Jättarna attackerar oss"
kort sagt handlar det om att, vad vi änn gör, JÄTTARNA ÄR PÅ VÄG...

Inte lika aktuell nu längre, men jag upptäckte att jag hade det här inlägget som ett utkast som låg och skräpade så öh varför inte publicera det nu i alla fall? Jag fick den här animen marknadsförd till mig som "den mest revolutionerande äventyrsberättelsen sedan Full Metal Alchemist"



Tänk europeisk medeltid. Ungefär. Människorna vi känner till bor i en gigantisk stad uppdelad i skikt med ca 50 meter höga murar. Yttersta muren heter Wall Maria, den sträcker sig över störst yta. Mittersta heter Wall Rose, och i den innersta, Wall Sina, bor hovet. Anledningen till dessa murar är att människorna inte längre är högst i näringskedjan. Världen är full av jättar*, och jättarna äter människor. Det bara är så. De finns där ute, vi vet inte riktigt varför. Vi vet inte så mycket om dem alls.

*=ja, jag vet att de omnämns som titaner i de engelska översättningarna, men de är tydligt inspirerade av nordiska jättar. :D

Det vi vet är
   att de kan bli flera hundra år gamla.
   att de inte verkar känna smärta, eller beröras av att man hugger av deras armar eller ben.
   faktum är att varje del du hugger av strax växer ut igen på dem.
   Deras enda svaga punkt är hjärnbalken, dvs det lilla partiet i nacken. Det enda som kan döda en jätte är ett snitt genom den.
   Jättarna verkar inte ha något språk eller föra någon kommunikation med varandra.
   Jättarna saknar könsorgan och verkar ej heller äta andra djur eller växter.
   De verkar inte känna hunger eller behöva äta för att överleva.
   Men när jättarna ser människor, äter de dem.

Så anledningen till att människorna bor i en stad omgiven av murar, är att jättarna finns utanför. Och jättarna har nästan utrotat människorna. Majoriteten av jättarna människorna sett är 7-meter höga, eller 15-meter höga. Därav 50 meter höga murar.

Men första avsnittet händer något, högst upp på den yttersta muren ser människorna plötsligt en hand. En hand på en jätte som når över femtio meter. Innan man hinner se mer av den, sparkar den ett hål i muren. Och plötsligt är människorna inom Wall Maria inte skyddade från 7-15 meters jättarna heller. De kommer, och när de kommer ikapp dig, kommer de att äta dig.

Ett tidshopp sker rätt fort till fem år senare: vår historia följer tre vänner.
Eren Jäger (ja, han har ett tysk-scandinaviskt efternamn som syftar på ordet "jägare". Han förnamn är turkiskt och betyder ca "den utvalde")
Mikasa Ackerman (vars efternamn är en variant av "Åkerman", förlåt, jag älskar det här)
och Armin Arlert. (Armin är en variation av Herman, ihihihihi)
De arbetar alla inom armen som ska kämpa mot jättarna. De drabbades allihopa när Wall Maria föll. 

Utan hem fick de välja mellan två alternativ:
1.    ett liv på fälten och åkrarna bortom staden. Där du förvisso är fri och ej kommer gå hungrig, men också helt oskyddad från jättarna.
2.    ett liv inom armén då du kommer att behöva försvara staden från jättarna. Dödsrisken här är högre än det var att vara krigspilot under första världskriget.

Berättartekniskt är det här serien blir riktigt jävla asbra. De människor som faktiskt lyckas fly in till Wall Rose gör det inte utan komplikationer. Utrymmet och utbudet inom Wall Rose är mycket mindre än det var i Wall Maria. Det finns inte mat, jobb, bostad till alla. Kort sagt: de blir inte välkomnade. De blir utfrysta flyktingar. För när människor är trängda, visar de tyvärr inte sina bästa sidor.

Som en jämförelse: en vuxen människa är ungefär lika stor som den här jättens näsa


Samma sak gäller hur serien beskriver människornas möten med jättarna. Jättar är ingenting jag finner skräck för inom min vardag, den mytologin ligger så pass långt ifrån att jag inte reflekterat över den. Men i och med att ALLA människorna i serien är ASRÄDDA för jättarna, blir man det även som tittare. Och jag skämtar inte, ALLA. ASRÄDDA. Även de som tränat i många år, de som bemästrar sin kämparteknik och sina vapen. När de väl står öga mot öga tar skräcken över. De lämnar folk de bryr sig om. För de är bara människor.

Exempelscen: den ödesdigra dagen när Wall Maria faller

notera hur Armin vill följa sina vänner med stannar upp då han darrar i hela kroppen.

En annan del av varför berättelsen är så spännande och läskig är att INGEN är säker. INGEN. Alla är lika sårbara när jättarna kommer. Utan att spoila för mycket: i episod 5(av totalt 25) blir en av huvudpersonerna uppäten.

Varför titta på animen och inte läsa mangan istället?
Mangan säljs på till exempel SF bokhandeln. Animen är även väldigt trogen mangan om jag förstått rätt. Mitt intryck av den är dock att den är tecknad med otroligt mycket kärlek, av en tecknare som inte riktigt bemästrar anatomi och berättarteknisk pacing.
När sedan animen togs i produktion har de sprutat in hur mycket pengar som helst. Resultatet är förfinad pacing och SJUKT SNYGG ANIMERING. Jättarnas approach är även rätt mycket som när T-Rexen kliver in i Jurassic Park. Den vinner på att ses på film.

Okej! Var hittar jag den?
Den finns på Crunchyroll Prenium

Om ni inte har möjlighet eller viljan att se animen över huvud taget rekommenderar jag ändå det slagkraftiga öppningssekvensen för första säsongen: