Tipstorsdag: Honung med Klöver


Honey & Clover
Släpptes på dvd 2009
Den här började jag läsa som manga för en herrans massa år sedan när jag själv studerade bildkonst. Men jag läste aldrig klart den och kollade animen först sommaren 2013. Tipsad av Linus.

Handlingen kretsar kring ett gäng vänner som går på samma konstskola.

Takemoto är 19 år och typ vår hjälte
han bor i samma studentkorridor som
Morita: 24 år, helt oberäkerlig och galen, ett geni rent konstnärsmässigt, men kan inte hålla skolans deadlines och går därav om år efter år.
Samt Mayama. 22 år gammal och den mest ansvarstagande och vuxna i trion. Han är den som bygger en utomhusdusch då huset saknar badrum. Han är även den ende av dem som skaffat kupévärmare och aircondition, vilket gör att de andra två ofta också sover i hans rum.

I vänskapskretsen finns även Yamada. Hon är sjukt skicklig på keramik och drejning, samt bestämd och ståtlig. Hon har en hel fanklubb som refererar till henne som "Järndamen" och många manliga bekanta som alla är kära i henne. Men hon är motvilligt djupt förälskad i Mayama. Hela tiden med viljan att vara honom nära men utan att tränga honom. Hennes kärlek är obesvarad, Mayama ser henne som en väldigt kär vän. Men den som får honom att släppa allt är hans arbetsgivare Rika. Och Rika vet om att han älskar henne, men hon befinner sig i en sorgebearbetningsprocess där hon bara kan såra honom som svar.

Serien börjar med att Hagu, en 18-årig flicka som ser ut att vara 12, tas in som student av hennes kusin Shujin(lärare på skolan). Hagu är extremt blyg och tillbakadragen, men också en kritikerälskad konstnär. Både Takemoto och Morita blir förälskade i Hagu. Takemoto stänger dock in sina känslor och fokuserar på att bli hennes vän, medan Morita uppvaktar henne på extremt konstiga sätt hon inte riktigt vet hur hon ska ta.

Då det rör sig om en josei-serie kretsar en hel del kring romantik, men majoriteten av handlingen rör individens utveckling. Att komma till slutet av sina studier och försöka finna vem en är och vad en ska göra av sitt liv. De som kämpar, de som inte kan fullfölja, och när allt slits ifrån en, vad gör en då?

Dock vill jag nämna romanserna då den tar en annan vinkel än den jag är van vid att se i manga. Alla karaktärerna i serien blir djupt förälskade, men av olika anledningar kan INGEN av relationerna fungera. Om det är obesvarad kärlek, om det är en kärlek som den som känner den inte kan ge uttryck för, eller om det finns andra emotionella ärr som bara gör att det inte går. Och här är grejen: känslorna omnämns inte som misslyckade för den delen. Gränser respekteras, lägen accepteras. Syftet med känslorna är inte att få en annan människa, utan snarare på hur mycket man kan tycka om någon.

Men fan vad ont det gör...



Efter första halvan av första säsongen inser Takemoto att Morita är något av hans rival i kärleken till Hagu. Och Takemoto får tydligt ont när han ser hur det går bra för Morita att närma sig henne. MEN Takemoto är fortfarande Moritas och Hagus vän, och alla hans ageranden går utefter det. Och den mest romantiserande och uppmuntrande kärleken är den då man vill sin älskade väl, även om det innebär att man inte får vara med henom.

Berättandet är väldigt sävligt. Så början av säsong ett är väldigt lätt att hoppa av. Men så fort man kommer förbi den startsträckan blir den rysligt jävla bra. Sedan är säsong två lite som säsong två i Twin Peaks. Inte riktigt alls lika bra, nya karaktärer man inte bryr sig om lika mycket, men vissa delar som fortfarande är riktigt bra och får en att vilja se mer. Sen har den nog ett av de bästa slut jag någonsin sett i en anime. Den sista scenen är helt sjukt jävla stark, men hade inte varit det om man inte sett allt innan som leder till den.

Jag vill få alla jag pratat om olycklig kärlek med att se den här animen. Den gör sjukt jävla ont på sina håll och allt går smärtsamt långsamt. Men den handlar också om att följa sina drömmar, om att inte veta vad man ska göra av sitt liv, om att söka en mening. Och det är ett rart gäng med en trevlig och jobbig gemenskap jag känner igen från vänner jag haft och har.

Om fler sett den till sitt slut diskuterar jag den gärna! Det är det enda riktigt frustrerande med den, att majoriteten av min vänskapskrets inte sett samma sak och vi kan inte prata förrän de gör det.

Varför ska man se animen och inte läsa mangan?
Det har jag faktiskt inga argument för. Jag tyckte mycket om det jag läste av mangan. Chika Umino har en väldigt mysig berättar- och tecknarstil och färgbilderna hon gör är jättevackra.
Animen ackompanjeras av ett väldigt mysigt soundtrack och är väldigt behaglig att följa.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mot Metropolis!

Stipendium!

Beslutstävlingen