45 anledningar att jag älskar gamla Sailor Moon

Så ja, det har kommit en reboot på den gamla japanska animerade tv-serien Sailor Moon. Det vill säga, inte en ny säsong, utan en helt ny anime med hela historien från start. De har medvetet försökt utgå mer från mangan och gjort lite av en ny grej av det. Och ja, på vissa sätt såg det bättre ut.


Så klart att det var spännande. Jag såg två avsnitt.

Det trevliga med det var att den fick mig att vilja se om den gamla versionen. Något jag inte vågat på väldigt länge. Jag är en av alla som var tween när den gamla tv-serien kom till Sverige, och mitt beslut att bli serietecknare kom någonstans då. Dvs, jag tillhör den så kallade "Sailor Moon"-generationen, och jag har varit lite rädd att upptäcka just hur mycket den här gamla barnserien påverkat mitt skapande. Rebooten av serien gjorde att jag tillslut vågade. För roboten påminde mig om vad det var som var så bra. Tyvärr hade inte rebooten de grejerna.

Sailor Moon Crystal (som den nya serien heter) är gjord med dagens animationsteknik, så även om budgeten verkar vara lika låg som i den gamla, kan den göra saker som förut inte gick lika bra. Dvs Sailor Moon Crystal är väldigt bra på svallande hår, skira klänningar, och bitterljuvt månsken.

och Sailor Moon var såklart mycket så, den med!

...men den var också:

Hon var en söt tjej, men hon var också klumpig, gjorde miner, gjorde bort sig, hade storhetsvansinne, sörjde, prioriterade vänner framför uppdrag, och åt en massa godis. I en värld där majoriteten av alla huvudpersoner i tecknade tv-serier för barn var pojkar, var hon tjej, omringad av tjejer, och så jäkla mänsklig. Detta även när hon förvandlat sig till soldaten med de magiska krafterna.

Sailor Moon hade mycket hjärta och smärta, men också mycket slapstick.



Det här inlägget är inte en jämförelse mellan Sailor Moon Crystal, Sailor Moon och Sailor Moon-mangan. Det är inte en superanalys. Det här inlägget är ett referat av hela första säsongen av gamla Sailor Moon. Eller i daglig tal: nu ska jag skriva jättemycket text bara för att jag gillar Sailor Moon.

En animerad tv-serie från Japan. En liten fjorton-årig tjej med jättelånga flätor som slåss mot veckans monster. Den har problem, men den har också väldigt mycket som är väldigt bra. Förbered er för alla spoilers någonsin. Här kommer:

Den vackra flick-soldaten
SAILOR MOON

Okej, så vår hjältinna är Usagi Tsukino. Hon är 14 år, får inte särskilt höga betyg i skolan och tycker om att spela arkadspel. I stan finns den maskerade hjältinnan Sailor V, som hjälper polisen att ta fast juveltjuvar och liknande, samt har ett växande merchandise runt sig.

EPISOD 1 - 13 Tonåringar och onda onda mörka kungariket

En dag hjälper Usagi en svart katt som några småbarn försöker sätta fast plåster på. Katten börjar därefter stalka Usagi, smyger in i hennes rum på kvällen och börjar prata. Katten säger att hon heter Luna och att hon letat efter Usagi som är utvald etc. till en början försöker Usagi ignorera henne, men Luna är en magisk katt som kan trolla fram grejer genom att göra kullerbyttor i luften. Så hon kullerbyttar fram en förvandlingsbrosch till Usagi och övertalar henne att förvandla sig till Sailor Moon. Det går vägen och de börjar slåss mot diverse monster som dyker upp i stan.

Uppdraget Luna ger är att besegra de skumma demonerna, hitta sailorsoldaternas prinsessa, hitta silverkristallen och öh... rädda världen. Japp! Du är fjorton år! Det blir en baggis!

Luna som sidekick är oftast mest frustrerad. Hon är en gammal måninvånare och hennes utvalda hjältinna är en typisk tonåring som hellre äter godis än räddar världen. Men ju mer serien går desto mer börjar Luna tycka om Usagi. Men... episod 4... Om jag förstått rätt hann den bara sändas en gång på tv innan hem och skola förbjöd den. TACK OCH LOV. I avsnittet utnyttjar det mörka kungariket(vi återkommer om dem) vikthets och tar såväl energi som vikt från unga flickor. Själva vikthetsen ifrågasätts dock inte, trots att Usagi i ett försök att svälta ner ett par kilon svimmar. Luna visar sig vara kapabel till att rita och använder detta för att teckna en "såhär kommer du se ut om ett par månader om du fortsätter gå upp!"-bild samt försöker motivera Usagi att äta mindre, och slåss mer eftersom hon kanske tappar vikt på det. Luna borde avgå som Usagis vägledare. SKAM, KATTEN. Den enda som säger att det inte gör något om man väger lite mer är arkadkillen Motoki, och han gör det med motiveringen "för jag som kille gillar tjejer som har kurvor" Urk... Motoki, Snälla-Killen-ligan ringde och bad om sina repliker tillbaka (Titelt på det här blogginlägget är "45" och inte "46" pga den dåliga episod 4...)

Aja, åter till Sailor Moon.
Sailor Moons hårknuts-smycken kan fungera som reception för skrik på hjälp och som högtalare som ballar ur när Sailor Moon själv gråter för högt(vilket händer rätt ofta). Annars är hennes mest återkommande attack "Moon Tiara Action", vilket innebär att hennes tiara förvandlas till ljus-sabel-varianten av en frisbee. Denna kastas sedan mot fiender och öh... klipper av dem på mitten och pulvriserar dem. (Det här är ett barnprogram!)

I stort sett alla fighter inkluderar hur Sailor Moon håller ett "skam på dig!"-tal mot demonen, börjar gråta över minsta grej, är skraj, springer iväg, vill inte, men tillslut måste ta ansvaret och besegra demonen.

Ja, och så är det han...
Om hon gömmer sig för dig, ta hinten! Störiga jävel...
Tuxedo Kamen, (eller ännu bättre, Maskerade Rosen, som han kallades i den svenska dubben). En man i mask, hög hatt,  och smoking, samt ett personligt Zorro-soundtrack. Han sveper in, räddar... eller ja. Han kastar rosor framför Sailor Moons fiender för att förvirra dem och ge henne pepp just som situationen verkat vara förlorad. Men det är oftast det enda han gör. Han har lyckats avbryta attacker och sånt, men seriöst, han gör oftast ingenting. Min favorit är när han bara dyker upp, hans tänder blänker, och sen drar han. Eller när han står och poserar i en hiss(ovan).

Hans alter-ego, Mamoru Chiba, är inte medveten om sin maskerade variant. Men han träffar på Usagi
nästan lika ofta som Tuxedo Kamen träffar Sailor Moon. Mamoru är dock en skitstörig jävel. Visst, Usagi råkar kasta ett hopknycklat papper, och även en sko, på honom, men annars är det han som helt oprovocerat går fram och trakasserar henne. Efter ett tag börjar han prata med henne på riktigt(och inte bara mansplaina henne), men i början är han bara förolämpande och säger upprepande gånger att hon inte borde äta så mycket. Stick till flashback, Mamoru-jävel.

Sailor Moon går solo i ca 7 episoder innan fler sailorsoldater börjar dyka upp. Sen kommer de allt eftersom.

Ami Mizuno / Sailor Mercury är Japans smartaste 14-åring men går av någon oförklarlig anledning på samma skola som Usagi. Amis stora passion är att studera och ses oftast plugga extra på varenda ledig sekund hon får. Hon tröttnar lätt på de andra soldaternas bråk och till synes enkla problem om de tar fokus som hon kunde använt på att studera. Men hon tar sitt uppdrag som sailorsoldat på fullt allvar. Såklart är hon gängets hjärna och ses oftast med handdator och kemiglasögon, detta är kanske anledningen till att hon rent fysiskt är svagast av allihop och dessutom har den mesigaste attacken. Men detta till trots tar hon sjukt många risker, utmanar fiender utan de andra och till och med... vi återkommer till det.

Rei Hino / Sailor Mars är en tempramentsfylld shintoprästinna. (I mangan är hon även en manshatande feminist <3) Eftersom hon är prästinna har hon förmågan att känna av ondskefulla auror och grejer samt paralysera demoner med hjälp av en åkallesramsa och o-fuda. Sailor Mars bråkar väldigt ofta med Sailor Moon och gör flertalet försök i att ta ner henne på jorden. Rei bondar till och med med Mamoru över nöjet att mobba Usagi, och pga sin förmåga att se saker, listar ut att han är Tuxedo Kamen och börjar dejta honom.

Men Reis och Usagis rivalitet växer allt mer till att istället bli en väldigt stark vänskap. Mot slutet är dessa två de som står varandra närmast. Deras sista repliker till varandra är en dialog som mellan raderna säger att de väljer att dö om det innebär den andras överlevnad. (vi kommer till det)

Som sagt så slåss de mot veckans monster, och veckans monster kommer från det mörka kungariket. Mörka kungariket har en slumrande härskare, och en vice direktör som heter Drottning Beryl. Under henne finns flertalet demoner samt fyra kungar som styr över monstrerna Sailor Moon får möta. Egentligen vill drottning Beryl åt silverkristallen, för med hjälp av den ska de kunna väcka den slumrande härskaren och försätta världen i evigt mörker.

Är det tillräckligt övertydligt att de är onda? NÄE.
Jedyte ger dessutom tittaren fingret i nästan varje avsnitt

Men tills de kan få tag på silverkristallen skickar Beryl ut den första kungen för att samla mänsklig energi, något som också ska vara bra för härskaren. Vår första boss- kung är Jedyte. Han ser ner på människor och satsar på att samla energi från så många som möjligt av dem. Hans favoritmedel att använda sig av är kapitalism och patriarkatet. Oftast skickar han bara sina monster på sailorsoldaterna. När de väl möter honom direkt räddas de oftast bara av högre makter som avbryter.

Detta då, fram till episod 13. Eftersom sailorsoldaterna besegrar veckans monster och återtar människornas energi typ varenda gång, tröttnar Beryl på att Jedyte aldrig lyckas leverera och ger honom ett ultimatum. Antingen besegrar han sailorsoldaterna eller så fryser hon in honom i carbon och ger honom till Jabba the Hut. (inte bokstavligt talat men close)

Så han hotar sailorsoldaterna med att förinta Tokyo om de inte möter honom för the ultimate showdown på flygplatsen. Efter en bit episk flygplans-fight (ja) dyker Tuxedo Kamen upp för att gå emellan, men Jedyte verkar besegra honom och följande händer:


 

Det här är ett av mina favoritavsnitt.
(Jedyte besegras och återkommer inte mer. Tuxedo Kamen var välbehållen)

EPISOD 14 - 24 Den där killen är inte bra för dig

Kung nr 2, Neflite, blir Jedytes ersättare. I motsats till Jedyte ger Neflite sig på en människas energi i taget. Det här innebär att han först läser lite i stjärnorna ( i sitt egna... personliga... universum) och letar upp en människa som strax kommer ha en energi-pik. Sedan förför han människan (med lovord och saxofon!) och förhäxar ett objekt människan har nära.

Sensmoralen för samtliga av de avsnitten verkar vara att människor i stressade situationer kan bli rätt douchiga mot folk som är nära. Sen förvandlas deras fiskarmössa till en demon.

Kung nr 3, Zoisyte, dyker upp redan nu. Han hänger efter Neflite och verkar mest vara ute efter att se honom misslyckas. Efter ett tag lackar Neflite på detta och beslutar sig för att skita i sitt projekt med att fixa energi och istället sno Zoisytes projekt med att försöka hitta silverkristallen.

Även Tuxedo Kamen är ute efter silverkristallen, som enligt honom ska hjälpa honom att lista ut vem han är. I övrigt är har han inga svar på varför han hjälper sailorsoldaterna. Men i slutet av episod 22 dricker Sailor Moon för mycket sprit (ja) varpå Tuxedo Kamen tar ut henne på en balkong och hånglar upp henne när hon däckat. Jag tyckte det här var romantiskt när jag var liten, nu tycker jag det är as-obehagligt. (I mangan och i Sailor Moon Crystal dyker Luna upp och säger åt honom att lämna Sailor Moon ifred. Duktig katt)

Men samtidigt har Naru (som är Usagis bästa kompis och därmed en evig damsell in distress) blivit kär i Neflites mänskliga alter ego, till Usagis stora skräck. Hur hon än försöker övertala Naru om vilken skurk Neflite är kan Naru inte släppa honom. Och han utnyttjar hennes hejdlösa förälskelse gång på gång. Vi har alla varit där. Kompisen är kär i ett as och det är skitjobbigt men kompisens känslor går inte att sudda ut.

Efter ett tag blir Neflite imponerad av Narus känslor - han börjar bry sig om henne - och tillslut typ besvara dem. Men detta tyvärr samtidigt som Zoisyte lackat totalt på att Neflite försöker sno hans jobb, och Neflite dör i Narus armar. Naru är rätt otröstlig efter det här, men vi får se henne igen, hur hon arbetar med sin sorg, och hur hon tillslut går vidare.

EPISOD 25 - 33 Regnbågskristallerna! Zoisyte + Kunzite = sant

Mörka kungarikets slumrande härskare vaknar till och lyckas förklara hur de ska leta efter silverkristallen. (Tidigare försök har inkluderat att typ kolla i juvelbutiker...) Det visar sig nämligen att silverkristallen för länge sedan användes för att försegla de sju mäktigaste demonerna från mörka kungariket. Silverkristallen delades då upp i sju regnbågskristaller som ligger dold i reinkarnerade versioner av de här demonerna. (Hurra, filler-avsnitt!) Så Zoisyte börjar leta efter regnbågskristaller och får hjälp av kung nr 4, Kunzite. De är förresten också ihop. Alltså på riktigt. De smeker varandra ömt och säger att de älskar varandra. Tyvärr hånglar de inte.

Makoto Kino / Sailor Jupiter dyker upp. Hon är ny i Usagis skola, och så pass lång att skoluniformen inte finns i hennes storlek. (det är därför hon har en annan skoluniform än Usagi och Ami) Det första hon gör i bild är att slå ner tre snubbar som försöker ge sig på Usagi. När hon sedan råkar på en demon börjar hon slåss mot den redan innan hon får veta att hon är en sailorsoldat. Jag älskar den här galningen. Samtidigt som hon är råbarkad och väldigt bra på att slåss är Makoto nästan överdrivet huslig och ständigt hopplöst förälskad i alla män som påminner henne om sitt ex.
Usagi fortsätter för övrigt att vara förtjust i såväl Tuxedo Kamen som Motoki (som arbetar på arkadhallen hon ofta besöker). Det enda störiga med det är att folk verkar försöka få henne att bestämma sig för en av dem.

Luna ger Sailor Moon en månstav som dels reagerar på regnbågskristaller, men också har kraften att återställa demonerna till deras snälla människoform*. Staven ifråga utnämner även Sailor Moon som ledare över gänget, tills Mars förtret.

(*=förutom demonen som är en katt i sin snällform)

Tuxedo Kamen får tag på en av regnbågskristallerna och när det händer blir hans alter-ego, Mamoru Chiba, medveten om sin förvandling. I tidigare avsnitt har Mamoru fått migrän-attacker och förvandlats till Tuxedo Kamen som en slags alternativ personlighet han inte själv varit medveten om, men nu blir han mer Tuxedo Kamen än Mamoru. Han koncentrerar allt på att hitta fler regnbågskristaller och blir strax både Zoisytes och sailorsoldaternas fiende. Han fortsätter att hjälpa Sailor Moon men förklarar också att han kommer försöka ta hennes regnbågskristaller så fort han får chansen.

Regnbågskristalls-episoderna är väldigt bitterljuva, men fortfarande med ständig slapstick. Många demoner är rena ordvitsar och det bästa avsnittet av alla är det legendariska katt-avsnittet, när världens tjockaste, blåa katt, blir kär i Luna.


Zoisyte och Kunzite beslutar sig för att göra sig kvitt sailorsoldaterna, och lyckas nästan, då plötsligt Sailor V dyker upp och räddar dem. Ni vet? Hon brottsbekämparen som varit i bakgrunden sedan episod 1. Nu är hon plötsligt en i gänget och presenterar sig som Minako Aino / Sailor Venus. Hon har för övrigt också en katthjälprepa, han heter Artemis.

Drottning Beryl kräver att Tuxedo Kamen ska fångas levande, vilket Zoisyte ignorerar. Han gillrar en dödsfälla för Mamoru, och då Usagi också råkar bli indragen får Mamoru reda på att hon är Sailor Moon, och hon reda på att han är Tuxedo Kamen. Zoisyte lyckas nästan mörda Sailor Moon, men Tuxedo Kamen kastar sig ivägen och blir träffad i hennes ställe.

Beryl lackar ur och skjuter Zoisyte. Kunzite stannar vid hans sida och omger honom med blommor tills Zoisyte suckar en sista kärleksförklaring och dör. Kunzite fortsätter att sörja Zoisyte under resten av sin tid i serien. (Seriöst, de är ett jättefint par)

EPISOD 34 - 43 Badass i brudklänning

Var var vi sist? Ja, Tuxedo Kamen tar döds-stöten istället för Sailor Moon. Så han svimmar av i hennes armar och sorgen över det lossar något inom henne som drar till sig samtliga regnbågskristaller och bildar den heliga silverkristallen. (som vi väntat!) När den manifesteras framför henne förvandlas även Sailor Moon till sailorsoldaternas prinsessa. Det var hon hela tiden. Det mörka kungariket försöker ge sig på henne, men hon slår bort dem (omedvetet). Dock lyckas de kidnappa Tuxedo Kamen.

Här avslöjas det att såväl sailorsoldaterna som det mörka kungariket är reinkarnationer av ett rike på månen och ett rike på jorden. Men jordens rike förmörkades av ondska och de förde krig mot månens rike. Tuxedo Kamen är en reinkarnation av jordens prins, Endymion. Sailor Moon en reinkarnation av månens prinsessa, Serenity. (sailorsoldaterna är reinkarnationer av hennes livvakter)

Så vi har ett gammalt krig då alla dog och Endymion och Serenity hade en slags Romeo och Julia-berättelse. Sailor Venus och Artemis förklarar för de andra att de återuppväckts för att förhindra att den tragiska historien ska återspelas, och alla är för. Utom Sailor Moon. Hon säger att hon inte vill ha något med det hela att göra, för hon vill inte se sina vänner falla såsom Tuxedo Kamen. Men, efter sitt uppvaknande som prinsessa är hon numera starkast i gänget och tar sig i kragen när det faktiskt behövs.

Det mörka kungariket värvar in Tuxedo Kamen som nu alltså är på deras sida, mot sailorsoldaterna. Fast inte riktigt. Han fick ju reda på Sailor Moons identitet, men avslöjar den aldrig, och då och då vänder han sig mot det mörka kungariket och hjälper sailorsoldaterna.

Kunzite är nu Tuxedo Kamens motvilliga kollega. Eftersom all deras energi nu går ut på att lura till sig Sailor Moon för att försöka få tag på silverkristallen, skiter de totalt i mänsklig energi och sånt. De förvandlar bara folk till demoner för att vara as.

Det här partiet handlar mest om att lära känna sailorsoldaterna mer. Vi får veta Sailor Venus bakgrund  från när hon arbetade med polisen i London, Sailor Mercury får en pojkvän (så jävla random! Han är också jättesmart och de har trevliga dialoger!), Sailor Jupiter visar sig vara awesome på skridskor. (Skridskoavsnittet är för övrigt bäst, de slåss mot ett par som består av en gymnast och en dracula)

Men framför allt utvecklas relationen mellan Sailor Moon och Sailor Mars. Från att ha varit bråkiga mot varandra och rivaliserat om en snubbe har de nu djupa samtal och litar mest på varandra i hela gruppen. Det är en sådan klassisk grej i många liknande serier att tjejen ska vara sur på den nya flickvännen till snubben de gillat. Men Rei säger rakt ut till Usagi att "Äh, han gjorde sitt val och det var dig han valde och inte mig, så nu får du se till att ni blir lyckliga tillsammans!"

 POÄNG! 1. Snubben har en egen vilja. 2. Han kommer inte mellan deras vänskap. 3. Deras vänskap blir till och med starkare av det. Det här är asfint. Senare i serien får vi se hur Sailor Moon lämnar silverkristallen i Mars beskydd(hon lämnar aldrig ifrån sig den annars) samt hur hon totalt flippar när de inte blir sams samma dag som ett storbråk.

Det sista Tuxedo Kamen försöker med är att leta upp alla de sju mäktigaste demonerna igen. Han hoppas att de, i likhet med power rangers, ska sätta ihop sig till en jättedemon som sailorsoldaterna inte ska kunna besegra. Men då en av demonerna numera är Sailor Mercurys pojkvän går det ju inte så himla bra. Sailor Moon lyckas äntligen göra Tuxedo Kamen god igen med hjälp av hennes månstav. (Hon har försökt med detta i flera avsnitt, men han typ duckar och grejer.) Men lyckan är kortvarig, han blir kidnappad av mörka kungariket IGEN och drottning Beryl beslutar sig för att sätta honom i hårdhypnos direkt under den slumrande härskaren.

EPISOD 44 - 45 Sailor Moon och döden.

Sailor Venus och Artemis tycker att det räcker med filler-avsnitt, så de hittar helt plötsligt en portal mellan Tokyo och platsen där det mörka kungariket ligger. (Seriöst, vi får ingen som helst förklaring till hur de lyckades med det) Luna och Artemis springer i förväg och upptäcker att det mörka kungarikets ingång ligger på Nordpolen. Kunzite skickar sailorsoldaterna till en annan dimension, men silverkristallen lägger sig i och skickar dem istället till månen. De får träffa drottning Selene, som var den sista överlevande från det gamla kriget, och hon berättar mer detaljerat om vad som hände. Viktigt för detta är att vi får veta att bara Selene och Sailor Moon kan använda silverkristallen. Och att när man gör det på full styrka dör man, vilket var vad som hände Selene. Hon använde silverkristallen för att skicka alla till framtiden, inklusive det mörka kungariket. Eh. Bra där.

Kunzite spöar skiten ur Luna och Artemis innan soldaterna hinner återvända. (Dvs ja, den fjärde kungen ur mörka kungariket misshandlar två katter. Pun unintended.) Kunzite försöker därefter skjuta ett vapen mot Sailor Moon, men hon slår tillbaka det som en baseboll och han dör medan han ropar efter Zoisyte. (Ack den kärleken)

Så sailorsoldaterna lämnar de skadade katterna i Tokyo och beger sig iväg i offensiv attack mot det mörka kungariket. Se skillnaden här mot hur de i början bara slogs mot demoner och sprang? De har en damsell in distress i form av Tuxedo Kamen. Sailor Moon börjar dock ana att någonting kanske kommer hända med dem, men de andra soldaterna säger åt henne att inte tänka så.

Drottning Beryl har ingen lust med att sailorsoldaterna ska komma och störa just som den slumrande härskaren börjar vakna, så hon skickar iväg fem demoner som strax visar sig vara betydligt starkare än några demoner någonsin tidigare. (T o m starkare än de sju som sades vara starkast, vafan? Varför skickade Beryl inte det här gänget från början istället för kungarna?)

Så först dödar de Jupiter.

I shit you not. Hon går bort, och såsom utlovat börjar Sailor Moon flippa och kräva att alla ska åka hem. Hon börjar ropa på fienderna att de kan få silverkristallen om de bara lämnar dem ifred. Men de andra soldaterna skakar vett i henne och tvingar henne att fortsätta.

Mercury stannar för att avleda fienden(och dör hon med), Venus kastar undan Moon från en attack (och dör i hennes ställe). Tillslut är det bara Mars och Moon kvar. Moon kastar sig om Mars och ber henne gå hem och lämna resten till henne, för hon klarar inte av att förlora henne med. Mars förklarar att i slutet kommer det bara vara Moon och Beryl, och att Sailor Moon därav bör spara sina krafter till det. "Och vem vet? Jag kanske överlever!" Det gör hon inte. Men hon besegrar de sista av demonerna och låter dem inte kröka ett hårstrå på Sailor Moon.



EPISOD 46 Slutstrid

Sailor Moon tar sig in till mörka kungariket och drottning Beryl, men den hon får möta i strid är prins Endymion (Tuxedo Kamen). Och hur mycket hon än försöker hela honom med sin månstav går det inte. Tidigare har han varit på mörka kungarikets sida, men aldrig gått över gränsen och faktiskt brukat våld mot henne. Nu gör han det, och det är skitobehagligt. Och hon kämpar inte emot förrän han faktiskt ska hugga huvudet av henne, då hon får minnesbilder av alla sina vänner som dött på vägen dit. Hon slungar tiaran mot honom, hennes vapen som brukar dela fiender på mitten och pulverisera dem. Det funkar inte nu. Men hon lyckas få honom att minnas vem han var, han kastar sin sista ros mot Beryl och går bort i Sailor Moons armar.

Beryl vädjar till den slumrande härskaren, som nu tar sig loss och tar över Beryls kropp. Världen faller i mörker. Sailor Moon går mot henne, får en attack mot sig, sluts in i ett isberg, krossar det, och kommer ut som prinsessan. (Ja kids, ni vet ju att hon blir som mest baddass när hon har brudklänningen, så det här går nog bra! ...eller?)

Samtidigt i Tokyo flippar Luna och vill springa och hindra allt. Hon har insett att det enda som är kvar är att använda silverkristallen på full styrka (och vi minns vad som hände Selene). Artemis förklarar att det är världens enda hopp, men Luna bryter här alla sina tidigare ideal eftersom hon nu tycker så mycket om Usagi att det är "åt helvete med världen! Jag vill inte att hon ska dö!"


Slutstriden först under tonerna till öppningsmelodin. Prinsessan åkallar sina vänner (vars spöken ställer sig vid hennes sida) och ber dem och silverkristallen om full kraft. Sen förgör hon det onda och faller ihop döende. Hennes sista önskan är ett normalt tonårsliv med små glädjeämnen och löjliga bekymmer.

Och det får hon, för öh, kunde Selene så kan väl Serenity. Ondskan är förgjord, och samtliga av hjältinnorna och Mamoru lever igen. Men på skilda håll. Utan att någonsin ha träffats.

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Så där har ni det!

En tv-serie med korta kjolar och längtansfull kärlek, men som klarar bechdeltestet och fokuserar som fan på systerskap. Och då har jag ändå bara snackat om första säsongen, innan den börjar bli riktigt queer-trevlig.

Den har problem. Att alla har ljus hud (förutom möjligtvis Sailor Pluto, men i animen har hon bara en antydan till olivton) , alla har en kroppstyp etc. t.ex. och denna ständiga vikthets mot Usagi. Låt henne äta vad hon vill! (Hanna K tog en rätt rolig take på det här) men den har mycket fina bitar också. Det är mycket slå världen med häpnad i höga klackar.

Om den påverkat mitt skapande? Ja jo, jag märker t o m att mina favoritfärgsättningar används mycket flitigt i den här serien. För att förstå extra mycket vad jag menar, kolla sailormoonscenery.

Kommentarer

  1. Nämen se, en händig sammanfattning.

    Mycket användbart för någon som missade den svenska dubben och som först i år har börjat undersöka vad animén i sin originalform var för något.

    Har själv tyvärr inget tålamod med det utdragna, filler-beströdda berättandet eller alla unkna underligheter. (Sidospår: One Piece har verkligen helt förstört toleransnivån för meningslöst fluff i manga & animé). Det räcker inte att Usagi har en massa mänskliga brister när alla avsnitt känns som om de vore stöpta i samma erbarmligt enformiga veckans monster-form. Sailor Mars är jättehärlig med sitt eldfängda humör, men helgoland, bristen på styrfart i avsnitten! 46 episoder är för mycket för en säsong!

    Om det tar flera månader att beta av avsnitt 1-21 (vilket det gjort hittills) så kanske det inte är någon idé för undertecknad att försöka längre. Å andra sidan blev jag mycket överraskad av att läsa det du skriver om slutet. Ganska häftigt, faktiskt. Så det är DÄRFÖR min förste tipsare tyckte att säsong 1 var jobbigt mörk på sina ställen.

    Den stora behållningen för mig är snarare att plötsligt börja förstå Anima mer. Att det finns tydliga inspirationskällor för vissa karaktärsarketyper, och behovet av att leka med/vända på/krossa genrestereotyper. Plötsligt kan jag inte undgå att tolka Nemesis som en nattens version av den där överlägset överbeskyddande rosentönten i tuxedo. Fast mycket bättre, 'cause vampyr.

    Så, återigen, tack för roande läsning och kul captions. Det var ett gott tidsfördriv och även en smula ögonöppnande.

    (Hej. Den här kommentaren har författats av Föreningen för de som skriver långt och svammligt istället för att sova ordentligt - Undersektion Fanboysen. Vi ber om ursäkt för eventuell långdragenhet.)

    SvaraRadera
  2. Eftersom det saknas kommentarer här:

    (Några månader senare.)
    Det vände under demon-katt-avsnittet och blev faktiskt kul efter det.
    Hade dock fortfarande varit bättre med en säsong på säg kanske 15 episoder.

    Nåja, det var en ny kulturupplevelse. Alltid något.
    Tack och hej igen.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Mot Metropolis!

Beslutstävlingen