Nyårstext

Mitt personliga år, i en bild! Ja, jag roar mig själv. Men strunt i det nu, nedan följer...

SERIEÅRET 2012
Det har varit rätt bra, men också jävligt mörkt,
och jag ska förklara varför.


Några av mina favoritböcker av de som släpptes:
Elin under havet av Sofia Malmberg
Lågmält berättad, vacker bok i gråskala. Jag vill inte skriva mer då jag riskerar att avslöja för mycket. Men den berättar väldigt bra om ett viktigt ämne.
Död Kompis av Simon Gärdenfors
Jag fick den i julklapp och streckläste den. Gärdenfors imponerar så mycket på mig då han berättar om en vardag jag verkligen inte känner igen mig i, men som jag ändå tar till mig totalt. Och boken är utan tvekan det snyggaste seriealbumet jag äger.
Med eller utan dig av Jenny Berggrund
Berggrund tecknar serien jag saknat på svenska marknaden rätt länge. Albumet beskriver ett gäng vänner och deras relation. Dialogen är riktigt finslipad till boken, vi får veta allt utan att de säger det rakt ut, och det känns så äkta. När de bråkar vet man att det kommer lösa sig, då man känner igen det från sina egna långa bekantskaper. Alla kommer ju ses igen. Utom den som inte kan.
Aurore av Enrique Fernández
Jag köpte både den och Den Glädjelösa Ön på Bokmässan. Jag tycker att de har fått lite väl lite uppmärksamhet för att vara så fristående och snygga. Sagor, spänning och eskapism. Och jag är helt kär i Lokko från Aurore. Karaktärerna är fantastiska.
Oblivion High av Koljonen och von Rüdinger
Mänga! Äntligen släpptes boken i landet den utspelar sig i! Jag tyckte mycket om karaktärerna och att de beter sig så idiotiskt, och att allt är så dramatiskt, precis som det var i högstadiet.
Alena av Kim W Andersson
W Andersson tecknar mest skräcknoveller tänkta för ett kort format(han är typ serievärldens svar på Tales from the Crypt, jag älskar det!), därav har jag uppfattat många av Love Hurts-historierna som rätt begränsade mot hur de kunnat vara. Och jag har t o m blivit arg när jag läst de där han försöker berätta en kuslig historia på bara två sidor. Så jag såg extremt mycket fram emot vad han skulle åstakomma med en hel bok. Och mja, den var bra. Berättandet kändes mycket mer välplanerat, och miljöerna, färgsättningen, var helt magnifika! Fast kvinnorna var lite väl sexualiserade, även när det inte tillförde något till handlingen(fast det är ju mycket vanligt inom kultskräck, så det kanske var med glimten i ögat?) Karaktären jag kände med allra mest var Fillippa. En sådan genuin tonåring, jag ville bara krama henne.
Drivgods av Tinet Elmgren
Ä-N-T-L-I-G-E-N!! släpptes Elmgrens fanzin- /onlineserie i som elegant bokform av förlaget Epix. Då jag inskaffade det på SPX hann jag inte läsa den på en gång (pga utlandsresa), min rumskamrat fick då tag på den och läste igenom hela för första gången. Och hon var så tagen att hon fick ta tag i mig och berätta hur fin hon upplevde den. Sen läste jag igenom hela, från början till slut. Och jäklar. Det syns verkligen att den från början varit ett egenprojekt, Elmgren stiger väldigt många nivåer både berättar och tecknarmässigt längst seriens gång. Men den får även fördelen att berätta väldigt ljumt om en ung människas personliga utveckling längst sin uppväxt. Och den berättar om en stark heterosexuell monogam kärleksrelation utan att utelämna feministiska värderingar. Jag älskar den för det.
City of Ember av Jeanne DuPrau, Dallas Middaugh, Niklas Asker och Bo Ashi
Det här är alltså en serieadaption av en bok(som även blivit film). Jag har varken läst boken eller filmen, så huruvida serien är en bra variant av dem vet jag inte. Men fristående tyckte jag mycket om den. Väldigt skön skum stämning och läskig på precis rätt nivå. Jag önskar att den funnits när jag var tio, för jäklar vad jag skulle älskat den.

Det var dock såklart ett flertal böcker som släpptes som jag dels missat, dels inte haft råd med, dels inte läst ännu. För en mer komplett lista rekomenderar jag alla att även läsa Serieteket-bloggens texter om just detta.

Årets fanzin:
Var helt klart Fabians Fejs!
Läppen, Grisen och Moppen going Gansta av Elias Olsson var också asbra, nu har han precis lagt upp hela på sin blogg, så läs den helt gratis vettja!

Debatter etc.:
 Till höger ser ni omslaget till Kultur-delen den 25te september. Vad som egentligen hände: ansvarig för ungdomsbiblioteket Tio i Trettons utbud tog bort Tintin ur utbudet. Men Tintin fanns såklart kvar på t.ex. Serieteket, i en hylla som man måste gå förbi för att ta sig in på biblioteket Tio i tretton. Nyheten belystes dock i media som om Hergés serie blivit banlyst och censurerad från samtliga bibliotek i Sverige. Och självklart blev folk arga på det. Kulturhuset stormades och på kvällen hade någon postat avföring till den ansvarige.
Som serieentusiast och Tintin-fan känner jag mig långt mer upprörd över mediastormen och folks fruktansvärda beteenden för att värna om några gammelrasistiska stereotyper i ett album mot di fruktensvärde PK-maffia. Därav har jag hållt mig utanför debatten. Jag är helt för tryckfrihet och att alla böcker ska finnas tillgängliga, såsom Sveriges lag säger. Men jag är helt ok med att de inte finns på alla bibliotek. Om man verkligen vill läsa vissa grejer finns det minst sju bibliotek som alltid har dem. Och majoriteten av alla bibliotek har fortfarande Tintin.


Bakslag som fan:
Alla känner inte till dessa, så därför ska jag även försöka förklara varför de var så viktiga.

- Kristiina Kolehmainens död.
Jag kan inte överdriva hur mycket Kristiina och hennes arbete betydde. Hon var nog den viktigaste personen i hela SerieSverige. Mycket av det vi har idag skulle aldrig varit möjligt utan henne. Vi pratar alltså om kvinnan som startade Serieteket och Stockholms Internationella Seriefestival(a.k.a. Small Press Expo) Väldigt många av oss som jobbar tillsammans idag möttes tack vare henne. Det var hon som byggde spelplanen, och såsom Johannes Klennel sa: hon var den enda som spelade i ALLAS lag. Hon var på allas sida. Genom sitt rätt korta liv skapade hon extremt många kontakter och band som finns kvar tack vare henne. Men mycket tog hon även med sig i graven och även det, är en extrem förlust för hela marknaden.

- Det fanns bara en serieskola att tillgå.
Serios i Vingåker avveklades helt plötsligt i februari, och Högskolan i Gävle satte utbildningen på paus, därav var Serieskolan i Malmö det enda man kunde söka. Jag vet inte om det påverkat hur många som sökt till Malmö, men jag vet att serieutbildningarna ifråga har varit väldigt olika och att den mångsidigheten har varit nödvändig då folk söker olika slags utbildningar. Jag har gått två av dem och får därav ganska ofta mail från aspirerande unga tecknare som undrar vilken av dem de bör vända sig till. Jag brukar då svara genom att beskriva vilken kunskap de gav och på vilket sätt de gav den, fördelar och nackdelar, och på så vis kan tecknarna ifråga välja det de tror skulle passa dem bäst. Om man sen kollar på arbeten från tecknare uppdelat på vilken utbildning de gått är det rätt olika grejer de gör. Så att ha flera olika slags utbildningar främjar att få flera olika slags serier.
Sedan behöver man naturligtvis inte nödvändigtvis en serieutbildning för att bli serietecknare, men att valmöjligheten finns, ser jag som extremt viktig.

- Comic Royale avveklas
Alla vet inte riktigt vad Comic Royale var, förutom en tjock antologi som kom varje SPX och fick publikens val-priset 2010 i årets fanzin. Men det var mycket mer. Allt startade på Serie- och Bildberättarprogrammet när skolan fortfarande låg i Hofors. Eleverna hade inte mycket hjälp alls av skolan vad det gällde trycksaker till SPX och dylikt, därav skapade de en förening med vilken de skulle kunna åstakomma detta själva. Syftet var att göra en bok som eleverna kunde publicera och sprida sina serier genom. Och den blev tokbra, efter ett par år slutade själva antologin vara knuten till serieutbildningen och folk som inte gick där kunde skicka in. Många av serierna är helt makalösa och har därefter publicerats i andra, större publikationer.
Comic Royale hade aldrig något vinstsyfte annat än att hjälpa eleverna. Så det var inte bara antologier de gjorde, utan de höll även workshops i Gävle för att komplettera utbildningen till maxnivå. Tvåorna och ettornas band knöts samman via detta, om man t.ex. inte hängde med i Photoshop fanns det folk som kunde hjälpa. Det var även releasefester, filmkvällar med mera. Och framförallt ett helt fantastiskt inspirerande gäng. Varje år på SPX sprang jag fram till deras bord och vrålade "JAG ÄR STOLT ÖVER DIG, MIN SON!" varpå de svarade typ "Du är den andra läskiga tanten som sagt så idag" (Den första var Lisa Medin)
Men 2012 hände något. Eller rättare sagt: hände något INTE. Eleverna på HiG hade andra projekt som tog mer utav tiden, ingen var riktigt motiverad att ta över föreningen, och utan nya elever att föra stafettpinnen vidare, föll den. Den senaste antologin var helt fruktansvärt dålig i jämförelse med de gamla. Betydligt tunnare, och med flertalet serier som tydligt var utefter samma skoluppgift. När jag reste upp till Gävle meddelade Frerik Svensson att de nog skulle avvekla hela föreningen med en bombastisk avslutningsfest den 21 december. De var fantastiska och jag vill att alla ska veta det.

Men det fanns också upplyftande delar!
Överlag har detta känts som ett år då många kunnat teckna sina drömprojekt. Marknaden har blivit mer öppen och fler tecknare har synts. Vi gjorde bara två nummer av babian.se men jävlar vad bra de var.

Kristiinas minne togs iallafall väl om hand. På Sara Olaussons initiativ började serietecknare världen över måla porträtt, många skrev texter, och Roffe Claesson tog initiativet att sammanföra nästan alla förlag för utgivning av en gemensam bok till vår hjältes minne. Det var enormt vackert, och boken blev så fin. Sammarbeten var så viktiga nu.

Jag och Lisa Medin höll ett tal på minnesfesten då vi framförde vår åsikt om att ingen kan ersätta Kolehmainen, utan vi måste tillsammans sammarbeta för att fortsätta hennes arbete. 
Ja, och vad det gäller hur tecknare arbetat med varandra iår. Det var mycket draman, men fler draman som klarades upp. En av årets favorithändelser var när en tecknare som jag och majoriteten med mig, nog ser som en av Sveriges allra största och kändaste, skrev en facebookstatus om hur liten hen kände sig, och väldigt många svarade "VA!" Det blev plötsligt tydligt att hierarkier m.m. var onödiga och egentligen utan någon existens, då vi alla är underdogs i den här lilla lilla branschen.

Alltmer verkar folk äntligen inse att vi alla har varsin del av samma skepp och tillsammans kan vi styra det mot helt fantastiska äventyr. Det finns inte utrymme för interna bråk, med för många av dem sjunker vi. Särskilt när vi står utan kapten. Men det var en väldigt bra kapten som byggde ett väldigt starkt skepp, och vi är många som reparerar och bygger om. Fantastiskt är det äventyr som väntar.

-------------------------------------------------------------------------------------------

Ja, vid det här läget brukar jag försöka gissa hur året därefter blir:

2013

Jag tror att Stockholms Internationella Seriefestival kommer bli ÄNNU BÄTTRE än föregående år. Och att seriemarknaden överlag kommer gå många många steg upp.

Jag har hört rykten om att Stockholms seriescen kommer stiga rejält, och jävlar vad jag ser fram emot det!

MEDLEY-boken kommer äntligen! WAÖUW!! Jag har haft det enorma privilegiumet att kontrollera en del av inlagan och kan spoila redan nu att detta blir det mest genomarbetade svenska albumet på många år.

Och så siar jag att det blir mycket mangainspirerat 2013.

Så. Gott nytt år!

Kommentarer

  1. Men nej! Hade missat att Gävleskolan skulle läggas ner. (Jag gick nästan där.) Att vi haft mer än en skola har, tror jag, haft en stor betydelse för att bryta Galago-dominansen. Mer olika perspektiv och inte mindre... Sä jävla trist.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Mot Metropolis!

Stipendium!

Beslutstävlingen