Det har varit en ära

Jag tycker om regn.

Jag växte upp i norra delen av Stockholm, och när jag var liten och det regnade gick jag gärna till Täby Bibliotek. I början såklart på barnavdelningen, men sen hittade jag bortom flera mörka hyllor med kurslitteratur och faktaböcker, den lilla undangömda seriedelen. (För i de flesta svenska bibliotek placerar man serierna långt in med en förhoppning om att serieläsarna ska plocka till sig lite "riktig" litteratur på vägen) Det var här jag började läsa svenska serier. Jag var sex år när Optimal Press startade. Och det de gav ut skulle hålla mig sällskap på många bibliotek, många regniga dagar efter det.

Inträdesprovet till Serietecknarskolan i Hofors. Jag tecknade min serie rätt snabbt. Jag var en av de enda som frågade saker hela tiden. Så fort jag fick tid över tittade jag in i ateljéer, kopieringsrummet, datasalen, och tillslut hittade jag den väldigt lilla biblioteksdelen. Av någon anledning hade jag inte sett Allt För Konsten innan, har fanns de första numren. Jag älskade dem. Det var första gången jag läste serier av Li Österberg. Tack vare det skulle vi något år senare mötas och bli vänner. Men jag minns verkligen känslan när jag satt där helt upprymd, men med boken i handen kunde jag tillslut slappna av. Jag hade hittat hem.

2006 var ett jäkla ångest-år på bokmässan. Optimal hade lagt ner och mitt bokmanus kändes så jävla onödigt just då. Det var kanske en fånig grej, men jag ville verkligen att det skulle vara dem. Jag hade läst så jävla många böcker de gett ut nu. Jag var ung, hade precis börjat publicerats, och Optimal var liksom högkvarteret för ett hjälteguild. Jag ville träffa dem, jag ville jobba med dem. Mitt första ordentligt gjorda fanzin ("Kom och ta mig långt härifrån") är formgivningsmässigt helt inspirerat av Optimals utgåvor av t.ex. Allt För Konsten, Åsa Grennvall m.fl..

Åren gick. Tre andra förlag hade velat ge ut böcker av mig, men av olika anledningar hade jag börjat tvivla så hårt på mig själv. Jag slutade svara på mail. De tecknaruppdrag jag gjorde försökte jag dra ner mitt arvode på. Det gick inte en dag utan att jag grät. Jag åt betydligt mindre och drack betydligt mer. Jag vägde 50 kg och spenderade sommaren med stängda persienner.

På hösten hade jag försökt dra mig ifrån samtliga av mina vänner som tecknade. Jag satt nu på ett övergivet vandrarhem med en bensinmack som enda granne. Pluggade något helt annat än serier.

Men någon dag fick jag idén till en serie som jag sedan ritade. Den blev 25 sidor. Jag minns att jag hade den vanliga älska-hata-processen med den. Att i början är den så bra, jag ska skicka den överallt. Men när den var klar trodde jag inte lika mycket på den längre. Alls. Den var rätt enkel, slice-of-life, utan något statement eller någon speciell setting. Jag vet inte riktigt var den skulle passa. Jag minns inte vilka jag tillslut vågade skicka den till. Men Optimal Press var en av dem.

Jag gjorde flera korta novellserier. Jag satte ihop en liten bok av fyra av dem och gav bort ett gäng till olika förlag på Small Press Expo 2009. Ingen nappade. Jag är till dags dato fortfarande rätt nöjd med två av serierna i den. Jag tror de var lite svårpublicerade då de inte riktigt hade något tema, någon slagkraftig humor eller specifik poäng. Ja, och att jag ritade ganska fult. Ehe.

Fast ett par veckor senare fick jag ett mail från Ingemar. Han skrev att jag skickade in en serie för ett bra tag sedan, att han läste den men svarade inte just då. Men nu hade han upptäckt att jag tagit ner den från webben. Han mindes inte vad han tyckte om den exakt, men att han ville läsa om den. Så han bad mig skicka den igen. Jag postade boken till honom, han valde en av de andra serierna, den jag var mest nöjd med, och ville ha med den i Allt För Konsten 8.

Det var så jävla stort. Jag hade småpanik. Jag fick min lillebror(som är ett år yngre än Optimal Press) att ta tusen foton på mig så att vi kunde använda något av dem till boken. Det var Allt För Konsten, alla tecknarna hade ursnygga foton med någon ball grej, typ att de hade en låda på huvudet eller stod mot en röd vägg eller mitt i en skog.

När jag sedan mötte upp förlaget på bokmässan tror jag det var Jacob eller Nicolas Krizan som kommenterade "ah! Ja, vi var inte säkra på hur du såg ut, eftersom ditt kort var taget i den där extrema vinkeln" Jag hade lyckats.

Åren gick. Optimal gav ut allt fler böcker, och jävlar vad bra de var, jävlar vad snygga de var. Utgivningar som innan gjort mig glad gjorde mig nu även stolt. Att få tillhöra det här helt makalöst fantastiska gänget på något sätt.

När Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen svarade ett gäng serietecknare med att göra en antologi som hette "Serier mot Rasism". De samlade alster från jättestora namn och helt nya stjärnor. Jag var en av de som skickade in. Vi visste inte riktigt hur boken skulle ges ut, tills Optimal Press steg in. De var villiga att ge ut den pro bono, intäckterna gick till föreningen Ingen Människa är Illegal.

Jag skickade flera olika serier till kommande Allt För Konsten. Ingemar svarade alltid vad han tyckte passade bäst. Han ratade flera av serierna också, men alltid med en lång konstruktiv förklaring varför. Jag fick aldrig några hopplöshetskänslor av det, det var så tydligt att han tog sig tid att läsa igenom och analysera allt samt förklara vad som kunde göra det bättre. Han var den antologiredaktör jag strävar efter vara med babian.se

Jag kollade sällan efter recensioner med mera, jag utgick från att jag aldrig fick några. Ingemar hörde alltid av sig när någon skrivit om mig eller lagt upp foton från Bokmässan med mera.

2012 hade jag svårt med mig själv igen, ialla fall angående mitt skapande. Jag gav upp allt mer under våren. Slutade rita på saker, svara på saker. Skickade aldrig fakturor.

Deadline för Allt För Konsten kom och Ingemar frågade flera gånger om jag kunde skicka något, ens i skissform, för han ville väldigt gärna ha med något av mig. Och det tog så jäkla lång tid för mig att göra klart den serien, men jag hade inte gjort det alls om han inte varit på och gett mig så mycket extra tid.

Jag tror att det var mycket det som gjorde att saker blev bättre. På bokmässan var jag så jäkla pepp. Jag var mer engagerad än någonsin innan. Fick fixa en middag, hämta gäster, sälja böcker, bära böcker. Det var nya kontakter, det var nya serier. Och det släpptes så sjukt mycket snyggt och bra överlag, men jag stod i Optimal Press monter. Och jag är glad för de andras skull, men den montern hade the best serier of all time. Fredrik Strömberg kom förbi och sa att han ville ha ett ex av Allt För Konsten. Jag sjöng glatt "Visst är den fin?" Strömberg dansade till "Vad är det för en jävla fråga? Du står bredvid mannen som alltid gett ut de snyggaste böckerna i svensk seriehistoria"
 
Jag var en av dem som packade ihop deras monter för sista gången. Det visste jag inte då.

De var ett Göteborgsförlag. Jag blev allt mer medveten om det. Jag började vara i staden ifråga varrannan månad. Jag är kär i en tecknare som bor där. Vi delar många influenser, men han har introdurecat mig för flera nya, t.ex. Moebius. Jag har introducerat honom för flera nya, t.ex. många av böckerna Optimal gett ut.

I december tog Jacob M mig till en liten seriebutik på en bakgata inte långt från spårvagnshållplatsen Prinsgatan. Jag trivdes på en gång. Butiken var liten men smockfull. Jag och butiksbiträdet blev kompisar direkt. Han började prata om en nyutgåva av Kapten Stofil tills jag svarade "Åh, den har jag sålt på bokmässan! Jag jobbade vid Optimals monter" varpå han var "Åh! Är du tecknare till dem med?" och jag "Ja, det är jag faktiskt." Sen pratade vi Moebius. Arzak hade precis släppts och jag var intresserad av den men rätt snål, det var julklappstider och jag kunde inte lägga 300 spänn på mig själv. Butiksbiträdet sa att han föredrog västern-serierna, letade upp samtliga och rekommenderade mig ett album som bara kostade 40 kr istället. En tredje person stod i butiken, en bit på avstånd, men hörde vår konversation och skyndade sig att köpa det sista exemplaret av Arzak. Då sjunger telefonen och butiksbiträdet skrattar. Han kommer sedan fram till mig och förklarar. Det var Ingemar som ringde och ville förhandsboka ett ex av Arzak.

Snön faller tungt och kylan går ner till -19 i såväl Göteborg som Stockholm. Men mitt tecknarhjärta går varmt som en liten nyoljad motor. På senaste tiden har jag haft ett bokformat i idéstadie, det vore så kul att göra. Och sedan bokmässan kom hoppet om att det nog skulle finnas en marknad för det. För det finns förlag som vill göra riktigt bra och snygga böcker. Optimal Press är inte det enda, men det var deras böcker på det bordet som fick mig att inse det.

Jag är 27 år nu. Jag har publicerats här och där, varit med på flera utställningar, satt ihop böcker åt andra, gett ut böcker själv. Jag jobbar just nu med ett omslag till en annan antologi och det förtroendet har jag fått då jag inte längre ses som upp and comming utan numera etablerad tecknare. Det har gått 22 år sedan de regniga biblioteksdagarna, men min resa har bara börjat.

Igår gjorde jag klart 50 sidor bildmanus. Lustigt nog utifrån serien jag skickade till Ingemar för flera år sedan. Den som gjorde att han kontaktade mig.

Idag fick jag beskedet att de ska lägga ner.

Jag kan knappt skriva vad de inneburit för seriesverige, men jag tycker att Fredrik Strömberg beskrev det rätt bra:

The Swedish publisher Optimal Press is closing its business. A major blow for the Swedish comics culture. Optimal has always stood for quality, both in content and in packaging and was during the 1990s probably the most important Swedish comics publisher. For me, Optimal has always epitomized what is good about the comics business, with knowledge, dedication and love for the media itself. It is a sad, sad day...

Tio urhundenplaketter, över hundra utgivna böcker.
Kort sagt. De har betytt så mycket för branschen. 

Och det slår mig först nu, hur otroligt mycket de betytt för mig. Det har varit en ära, ett privilegium, att jobba med dem och utvecklas med dem. Alla snälla kollegor jag mött via dem. Utan en enda smula elitism utan bara värme och samtidigt en sådan otrolig känsla för kvalitét. Och jag är så tacksam att Ingemar såg ett värde i mina serier, när jag inte kunde göra det själv. Skjutsen jag fick på min väg, en livlina av hopp som nu aldrig kommer lämna mig.

Tack.

Tack. Tack. Tack.

Kommentarer

  1. jättefint skrivet (minns för övrigt inte heller om det var jag eller j som fällde kommentaren om din bild)

    SvaraRadera
  2. Du sätter så bra ord på både det sorgliga och det fina.

    "...mitt tecknarhjärta går varmt som en liten nyoljad motor." <3

    SvaraRadera
  3. Fin text!

    /Marcus Ivarsson

    SvaraRadera
  4. Tycker också det är väldigt tråkigt att Optimal Press lägger ner, och att de kvarvarande serieböckerna, enligt Staffars Serier, ska makuleras.
    Ari

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Mot Metropolis!

Beslutstävlingen