Tvekande Väsen

I stort sett hela den här texten skrev jag i juni, sen lät jag det ligga. Efter input från en inspirerande kollega har jag nu beslutat mig för att publicera det.

Ja, tillslut får man väl blogga om det. Något jag har haft på hold ganska länge. Ett projekt som följt mig flera år, som utvecklat mig som fan. Som jag skämts för. Som jag inte orkat med. Som varit det enda där jag kunnat leka. Min eskapism, men samtidigt smärtsamt nära min verklighet. Jag talar om
Anima är alltså ett äventyrsepos som jag arbetat med ganska länge. Något som jag började med under den tiden då det fortfarande inte var ok att rita svenska äventyrsepos.

Jag kanske ska börja med att förklara vad detta är?
Folk brukar missuppfatta handlingen om de inte läser serien, och jag utgår alltid från att ingen läst den. (Återkommer om det)

Kortfattat:
En femtonårig (ensam) flicka från Linköping(småstad i Sverige) har återkommande mardrömmar som drar henne till Cactiche(småstad i Slovakien). Där försöker hon och två nyfunna vänner lista ut ett 300 år gammalt mordmysterium. Men istället råkar de på obehagliga monster och soldaterna som ägnat hundratals år åt att jaga dem.

Ja. That's it.

Jag ritar den för att den är rolig att rita, för att det var den slags serie jag gärna själv läst när jag var tonåring. I efterhand har jag såklart upptäckt lite roliga dolda grejer, symbolik etc. T.ex. att majoriteten av huvudpersonerna är kvinnor och att killarna är lite "token"s Samt att karaktärerna är rejäla klyschor men medvetna om det.

På många punkter är detta mitt mest genomarbetade projekt någonsin. Iallafall sättet jag arbetar med den... som exempel, Kapitel 6.

Manus:
Jag har en idé i huvudet, men det blir liksom inte bra. Jag beslutar mig därav för att klottra ner varenda scen jag vill ha med, varenda möjlighet, varenda alernativ. Jag skaffar en anteckningsbok med hundratals sidor för detta, och jag fyller den.

Sen plockar jag på det som blev riktigt bra. Boken fylls med post-it-lappar. Sen lägger jag upp andra lappar med alla dessa scener framför mig, som en slags mindmap. Sätter dem i olika ordning. Kommer fram till en som fungerar. Börjar omarbeta det till ett fungerande

Bildmanus:
försöker lista ut hur många sidor det kan bli. Kommer fram till att denna historia måste delas upp för att fungera. Är helt inne på att jag INTE ska spara in på antalet sidor då det kommer påverka historien negativt (tack som fan för det tipset Johannes Klennel) Ursprungs-Kapitel 6 slutar i Kapitel 6, 7, 8 och 9.

Jag provar alltid nya konstnärliga ambitioner genom Anima. Det senaste jag lär mig innan Kapitel 6 var att lägga upp bilder efter det gyllenne snittet. Asballt! Tycker jag, och beslutar mig för att lägga upp hela kapitel 6s bildmanus efter detta för att riktigt banka in den kunskapen till framtida serier. Det lyckas och blir det bästa bildmanuset jag gjort dittills. Men JA. Jag sitter alltså med linjal och miniräknare för att räkna ut precis hur stora rutorna ska vara i förhållande till varrandra OCH i mycket av upplägget på bilderna i dem. Värt det? Definitivt. Jag lägger sjukt stor vikt på bildmanus, för en bra berättad historia kan hålla upp fula bilder eller så, men snygga bilder kan inte hålla upp ett kasst bildmanus.

Skisser:
En sak jag fått höra rätt mycket om mitt tecknande är att jag ritar slarvigt. Det grämde mig och jag hade en rejäl svacka 2008 vars enda räddning var att sluta bry sig och rita slarvigt för att rita slarvigt var bättre än att inte rita alls.

Men, när det gäller Anima har jag kämpat som fan med tecknandet. Jag kunde inte rita när jag började med det här projektet, men jag har bannemej försökt lära mig det igenom det.

Skissandet av sidor innebär inte bara att man ritar upp bildmanuset på nytt fast i större och snyggare format. Det är här emellan all bildresearch kommer. Jag söker upp tusentals referensbilder på ruinen, sjukhuset, ekar, slakterier och sena 1500-tals kläder. Gör såklart flertalet skisser av dessa INNAN jag ritar in dem i serien, för att få en känsla av hur de verkligen är. Även om läsaren inte får se hela huset jag ritar så är det sjukt viktigt att jag vet hur det ser ut.

Tusch:
Det här är en av de roligaste bitarna. När jag jobbar med manus, bildmanus och ibland t.om. skisserna så måste jag ofta arbeta rätt slutet. Men medan jag tuschar kan jag snacka skit med ateljékamraterna, lyssna på ljudböcker, m.m.

Jag lägger mycket vikt i tuschet med. Ingen kan nog undgå att jag är inspirerad av japanska flickserier. Men jag hatar verkligen hur majoriteten av dem blev efter 90-talet, med inklistrade bubbeleffekter, jättefokus på känslobakgrunder och utan miljöer och hantverk. Jag älskar däremot de japanska flickserierna från 70-talet. Det var så mycket imponerande hantverk i dem. Lite så vill jag rita.

Jag satsar alltså som fan på skrafferingar, och även om jag lägger till många skuggor och effekter via datorn, så älskar jag att försöka få till så snygga original som möjligt. Jag vägrar använda screen tones för mina shoujo-bubblor, jag ritar dem själv.

Phåtåshåp:
Som sagt innan, jag lägger in ganska så jäkligt mycket skuggor m.m. via datorn. Anima utspelar sig oftast när det är natt, så det är mycket ljus och skuggor i den. Sen är det vissa gråtoner som inte går att få till lika bra med tusch. T.ex. Katts hudfärg. Andra saker jag gör är t.ex. att spegelvända tuschstreck jag tänkt ha vita, och sånt.

Jag textar även via datorn. Jag tycker ju om när folk textar för hand, men det är lättare att editera fel om de är i separata lager på en datafil. Sedan tycker jag om när serier textas med versaler och gemener. Och så är jag löjligt förtjust i typsnitt. Eftersom Anima utspelar sig lite runt i Europa(någon alternativ verklighet, året är ca 2006) pratar karaktärerna hittills sju olika språk. Alla har olika typsnitt för att skilja dem åt. Något man inte ska tänka på allt för mycket när man läser serien, men kanske kunna använda som stöd ibland.

Sättning, tryck etc.
Jag sätter ihop och ger ut den här serien själv. Den började som ett fanzin, och sen har det fortsatt så för att... jag vet inte? För att jag vill kunna leka skiten ur projektet? För att jag inte tror att någon skulle vilja ge ut den?

Iallafall, jag tycker om att göra tidningar och böcker. Standarden för Anima är ett serietidningsformat för de enskilda kapitlen och pocketbokformat för samlingsvolymerna(hittills en). Just för kapitel 6 var jag tyvärr tvungen att bryta serietidningsformatet pga ett vulkanutbrott som gjorde att jag inte kunde beställa från tryckeriet jag brukar gå via. Så jag fick gå genom ett svenskt tryckeri, som vanligtvis är dyrare. För att få ner priset minskade jag formatet till a5 och gjorde ett enkelt omslag i svartvitt. Jag tror att jag grät av frustration på detta.

Försäljning, spridning etc.
Det här är biten jag aldrig orkar. Och folk reagerar förståss på det. Jag har fått frågor om jag inte vet hur man gör, om jag är blyg etc. och en recension i Västerbottens Folkblad skrev "Väsen gör inte så mycket väsen av sig som den borde". (jag blev väldigt rörd av det)

Jag vet att man kan registrera böcker på diverse distribitörer. Jag har ISBN och ISSN. Ett tag sålde jag via butiker och så. Ett tag åkte jag på mangakonvent och sålde där. Men jag orkar inte. Det är på tok mycket lättare att sälja in andra än en själv. Så jag säljer dem på typ Small Press Expo, och därefter inte alls. Jag har idéer om att sälja alla lösa nummer direkt via tryckeriets onlineshop(Del 1-2 finns redan där), men jag har inte orkat.

... och det är väl just den där håglösheten som tar tag i mig nu,
som alltid när jag sätter mig med det här projektet.

Det är svårt att motivera varför man ska lägga så mycket arbete på något man i slutändan finner det så frustrerande att ha i sitt bagage. Det finns många saker som jag tycker är jobbigt med den här serien.

T.ex. det som jag tycker är jobbigt med ALLA mina projekt, att folk man möter ska definiera en utefter projektet. Jag tycker att det är jättefint att vissa tecknare helt går in i sina projekt eller tecknar en specifik genre. Det är väldigt lämpligt i många fall. Men för min del har jag alltid funnit det extremt begränsande. Medan jag tecknat Anima har jag också ritat strippserier om folk som spelar tv-spel, svarta serier om barndomsångest, 80 sidor novellserier om människors relationer till varandra, och flera hundra sidor med självbiografiska klotterserier. Och så har jag två andra påbörjade, större, projekt.

Det kanske inte låter så hemskt. Jag tänker väl mest på när folk frågar vad för slags serier man ritar och jag alltid måste nämna "manga-vampyr-eposet" men lägga till "jag ritar annat också!" Mitt absolut värsta minne var när jag var på en releasefest och en tecknare som jag såg mycket upp till(och är god vän med idag) tog tag i mina axlar och sa att hen tänkt att hen måste "RÄDDA" mig. För att bli serietecknare för att göra ett sånt där projekt kommer aldrig lyckas, det är det värsta man kan göra när man just börjar rita serier. Eller något liknande. Jag vågar inte helt lita på min egna citering där då handlingen ifråga fick mig att rusa hem gråtandes.

Det jobbigaste är ju att man vet att det är ens egna fel, att man inte visar upp allt annat man gör mera. Och jag har visserligen inte varit med om något liknande sen dess. (Jag gick hem och svor någon slags ed, blev publicerad i Allt För Konsten och fick lite mer respekt, det är roligt för att det är sant.)

Ja. genren. Jag kan inte på något sätt försvara att jag tecknar ett vampyr-manga-epos. Behöver jag ens motivera hur löjligt det är? Det är som en kombination av alla genrer som är som mest hatade. Det skulle bara fattas att de var furrys eller något.

Och självklart, äh jag kan inte hoppa över det. Men självklart jämförs jag med huvudpersonen. Ja, jag ser likheterna. Vi har nästan samma frisyr och hårfärg, och tämligen lika kläder med. Det pinsamma är att hon inte är en selfinsertion. När jag började arbeta med Anima hade jag blont hår, ingen lugg, och jag klädde mig i typ princessklänningar. Jag designade hennes klädstil lite efter en gammal vän jag såg upp till. Frisyren ville jag skulle vara flickig. Hårfärgen så tråkig det bara gick, för jag ville att hon skulle representera folk som ser tråkiga ut. Jag har flera gånger velat ändra hennes hår till cendré(min favorithårfärg, men bärarna av det ser den ofta som sjukt tråkig, och jag tycker att färgen är lite underrepresenterad). Men äh. Jag känner mig inte lika frustrerad över det här nu som jag gjorde 2008. Då hade jag ganska mycket ångest över att folk inte tyckte att jag tecknade mig själv som jag såg ut, men många tyckte att jag ritade henne som jag såg ut. Extremt jobbigt när man är en melodramatisk konstnär...

och så det eviga "men ingen bryr sig och varför skulle de?"...

Men!


Den verkar ju ha läsare. Folk verkar veta att jag gör den här.
Serien ifråga har gästat flera utställningar över hela landet och hängt på Stockholms, Göteborgs, Malmös och Lunds stadsbibliotek. (jag är väldigt förtjust i bibliotek...) Den brukar omnämnas när man presenterat mig i seriebattles. Boken har sålt iallafall över 100 exemplar på den lilla möjlighet jag gett den att säljas. Jag har varit med om tokfina saker som att ett fan som sprungit fram och kramat mig i ett köpcentrum. Och att en som vanligtvis inte tar i genren med tång sagt att hen inte kunde släppa boken förrän den var utläst. Och serien har fått nästan 50 fanarts.






De mål jag hoppas nå som serietecknare. Mina drömmar...
Jag ska göra böcker. Jag vill göra serier som berättar historier på helt nya sätt. Jag vill omdefiniera begrepp och skapa nya vägar. Jag vill inte vara begränsad av en genre utan ge mig på fler utmaningar längst min karriär. Och jag vill göra det bra, ruskigt bra. Och jag tror att jag börjar finna medlerna för att kunna gå just ditåt.

(Åh jag hoppas att många fler än jag har de där ambitionerna. Jag älskar alla mina peppande rivaler)

Så då är frågan som jag ställer om och om igen
om det här projektet är en väg ditåt, eller om det bara sinkar mig?

Kommentarer

  1. Om det är där du testar nya saker så kan det aldrig vara en bromskloss. Tycker jag. Sedan är det jävligt coolt att berätta den historia man verkligen vill och säga "fuck off" till andras förutfattade meningar om genren man valt.

    SvaraRadera
  2. Jag läste sammanfattningen och tyckte det lät grymt spännande! Långdragna projekt gör att man alltid har någonting att rita, även de dagarna då inspirationen är som lägst. Ingen sinkning, tvärtom tror jag du kommer lära dig asmycket på det. Go for it!

    SvaraRadera
  3. Jag orkade inte läsa hela inlägget pga annat att göra, men ville bara säga en sak: ANIMA ASBRA JAG VILL LÄSA MER! På riktigt.

    SvaraRadera
  4. Tro mig, du är inte ensam om dina ambitioner! Ambitioner kan aldrig tynga ner eller sinka dig, ju större de är desto mer lyfter de dig! Kämpa och fortsätt vara den peppande inspiration som du är för mig!

    SvaraRadera
  5. Det var minsann ett inspirerande inlägg utöver det vanliga. Trots håglöshet och tvekan så har du ju ändå tagit dig tid att skriva en duktig mängd text, och bara det bevisar väl någonting när det gäller att uppmana energi för projektet (ett alternativ hade ju varit att helt tiga ihjäl alltihop och bara gå vidare utan att låtsas om den förgångna).

    Som föregående skribenter redan poängterat: Om Anima är platsen för experiment, så experimentera på! Om Anima är ett sätt att lära nytt/berätta en historia/bryta konventioner, så fortsätt för all del med detta (vad är det förresten för fel på vampyr-manga-epos? Tre bra saker tillsammans, ju).

    Slutligen, som fanatisk fanboy så kommer jag att läsa/följa/köpa vad-det-nu-än-blir-som-du-skapar-nu-och-kommer-att-skapa-i-framtiden.

    Så skapa på.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Mot Metropolis!

SiS 2016 intryck

Stipendium!